Recension: Pörni, säsong 2

Henriette Steenstrups hjärtebarn och egenkomponerade serie Pörni tog både kritiker och Viaplay-tittare med storm när den kom som en dark horse förra året.

Pörni (Henriette Steenstrup) har nått den åldern i livet när brösten inte längre mäts i kupstorlek utan i meter. Fem år efter sin hemska skilsmässa, från den egocentriske författaren Finn (Jan G. Røise), har hon fortfarande ett ytterst ansträngt förhållande till det motsatta könet, plus två synnerligen krävande döttrar.

I den första säsongen blev plötsligt både den yngsta dotterns lärare och en kollega, ”Kommun-Bjørnar” (Gunnar Eiriksson) intresserade av henne. Och förvirringen var total.

https://youtu.be/P4MKeiVhFf8

 

Nu är Viaplay-serien tillbaka med den efterlängtade andra säsongen om den färgstarka familjen Middelthon och den dagliga kampen för att bemästra livet. Pörni flyr fortfarande in i garaget och klamrar sig fast vid sin mobiltelefon medan hon ringer sin avlidna systers telefonsvarare.

Hennes pappa (Nils Ole Oftebro) kom plötsligt ut ur garderoben vid 65 års ålder, äldsta dottern är en nyckfull, oansvarig tonåring som inte kan bestämma sig för någonting, medan yngsta dottern är säker på att Mamma hatar Pappa och har tillbringat så mycket tid hos en svensk väninna att ”nu pratar hon svenska”. När sedan exet har ”hittat sin inre Knausgård”-röst och brorsonen plötsligt vill flytta ifrån dem börjar tillvaron på allvar att krångla till sig för Pernille ”Pörni” Middelthon.

Samtidigt hopar sig eländet på jobbet, med vanvårdade och misshandlade barn, och Pörni gråter sig i tills sömns (vaggad till koma av starka sömnpiller) över sin bittra förlust av Kommun-Bjørnar (som nu ska ha barn med en annan kvinna).

Den enda ljuspunkten är den nya, charmiga, grannen (Odd-Magnus Williamson) – en granne som importerar spanska viner och gärna erbjuder sig att slösa bort sina kunskaper som privat spansklärare åt Pörnis äldsta dotter (Vivild F. Berg).

Den andra säsongen plockar upp tråden ett par månader efter den första slutade. Pörni bär fortfarande på en bottenlös sorg över sin systers bortgång, och en blandning av sorg, irritation, bitterhet och förvirring över uppbrottet med Bjørnar. Kort sagt har hon svårt att komma på vad hon vill, och vem hon, en ”kvinna i sina bästa år”, egentligen är och vill vara.

Säsongen är mörkare och allvarligare än den första, det finns mindre munterhet i familjens liv och Pörni tvingas ha ett par livsavgörande uppgörelser med människor och blodsugare.

Det starkaste kortet i serien är utan tvekan fortfarande Henriette Steenstrup. Hon är serieskapare, manusförfattare och huvudrollsinnehavare och bemästrar alla roller, framför allt huvudrollen där hon är befriande självironiskt och utlämnande, och briljerar som skådespelerska. Serien marknadsförs som en komedi, men är i mycket större utsträckning ett familjedrama varvat med jordnära och igenkännbar vardagskomik (och -förtvivlan).

Alla skämt prickar inte lika rätt den här omgången. Det blir lite för uppenbart, och konstlat konstruerat när det skämtas med WOKE-(o)kulturen, tysk invasion och Trond Giskes relation till kvinnor som jobbar under honom i organisationen.

 

Serien är som starkast, och bäst, på det mellanmänskliga, familjära planet – där de flesta av oss kan känna igen sig i de flesta situationer, konflikter och återkommande svårigheter. Där gnistrar det om Pörni! För henne handlar livet mest om att anpassa sig, och underlätta för alla omkring henne, och otack är världens lön.

Vi tvivlar inte det minsta på att Steenstrup har bjudit på sig själv under manusprocessen – och det märks. Pörni känns äkta, varmhjärtad och trovärdig. Den känns som en (välförtjänt) hyllning till alla världens godhjärtade mödrar. Allt handlar om allas vår brokiga familjevardag, utan att det tippar över och blir ren parodi. 4 starka stjärnor.

Recensionen är baserad på hela säsongen som kan strömmas i sin helhet från Viaplay från och med den 27 februari.