Recension: Pinocchio

De senaste åren har Walt Disney Studios gjort en guldgruva av att förvandla sina animerade klassiker till live action-spelfilmer.

Filmer som Lejonkungen, Askungen, Aladdin och Skönheten och Odjuret har alla blivit enorma kassasuccéer, så det är inte så konstigt att underhållningsjätten fortfarande ger full gas för sådana projekt.

Men medan flera av filmerna har tillfört något nytt, och fått en spännande/fascinerande form som långfilm, har regissören Robert Zemeckis tagit bort mycket av det sagolika och unika som den underbara animerade filmen Pinocchio bjöd på.

 

Barnbok som moraliskt rättesnöre

Vi måste gå hela vägen tillbaka till 1940 (Disneys andra animerade helaftonsfilm) för premiären av Walt Disneys version av italienaren Carlo Collodis roman Le avventure di Pinocchio (1883).

Berättelsen handlar om den ensamma toskanske träsnidaren Geppetto (Tom Hanks), som så mycket vill ha en riktig son att Den blå fen (en härlig Cynthia Enrivo) uppfyller hans livsdröm och ger liv åt trädockan Pinocchio. Men träpojken saknar livserfarenhet och trots en aktiv gräshoppa som beskyddare och ”samvete” låter han sig lätt förledas att ge efter för frestelser och begär. När Pinocchio faller för smicker och löften om berömmelse och pengar går allt snett. Geppetto måste satsa allt för att hitta sin ”son” och återigen leda honom in på ”den smala vägen”.

I den ursprungliga versionen är det här en ganska mörk och skrämmande historia – inte minst med en tydlig moralisk röd tråd, där det går illa om för dig om du ljuger eller låter dig förledas av frestelse/begär och moraliskt förfall. Även Disneys tecknade version är faktiskt av det dystrare slaget, med flera scener som skulle kunna ge de yngsta tittarna sömnproblem – och med en av få Disney-karaktärer som dricker öl och röker.

Dessutom bjöd 1940-versionen publiken på bland den absolut bästa animeringskonsten som Disney någonsin åstadkommit. Aldrig har trä eller en levande låga sett vackrare och mer sagolik ut, och sättet som skuggor och rörelse används på var (och är fortfarande) banbrytande.

Datoranimerad remake

I grund och botten får vi, nästan scen för scen, samma historia i Zemeckis film, men den har blivit för finslipad och saknar originalfilmens själ och värme. Den enda skillnaden i handling mellan den här filmen och den tecknade klassikern är att en ny karaktär, måsen Sofia, har lagts till som en röd tråd, och att det finns antydningar till en gullig kärlekshistoria mellan Pinocchio och en av Strombolis dansare. Men tyvärr tillför varken måsen eller Sabina något till historien.

Hanks gör en stabil, men inte överväldigande, prestation som den tillbakadragna, lite nördiga träskulptören, men filmen bär eller brister beroende på om vi kan relatera till de animerade karaktärerna.

Och apropå animerade karaktärer, varför i hela friden (förutom pengar) göra en ny film där huvudkaraktärerna fortfarande måste animeras? Skillnaden är att de den här omgången är datoranimerade snarare än handritade – och långt mindre autentiska än i den tecknade filmen. Att se den begåvade Emma Watson tolka rollen som den klassiska Disneyprinsessan Belle är helt logiskt i liveversionen av Skönheten och Odjuret och var en förnyelse av både historien och karaktären.

Datorversionen av Pinocchio (Benjamin. E. Ainsworth) ser i sig inte alls illa ut, det är bara det att han alltför ofta i interaktion med riktiga skådespelare ser ut som om han är ”inklistrad” efteråt. Geppettos katt Figaro har samma problem – och ser dessutom 110 % ut som ett dataspel.

Den animerade karaktären som gör sig bäst är faktiskt Jiminy Cricket, som också har en oklanderlig röst, gjord av Joseph Gordon-Levitt. Men den mäktiga och läskiga loppcirkusdirektören Stromboli, i Guiseppe Battistons skepnad, känns överdriven och på gränsen till löjlig. Till och med Luke Evans har det svårt med dålig regi och har en tendens att spela över.

Tekniken i framkant

Zemeckis har alltid låtit sig fascineras av de tekniska möjligheter som filmmediet erbjuder, vilket han även eftersträvat i filmer som Who Framed Roger Rabbit, Tillbaka till framtiden, Forrest Gump, The Polar Express och Beowulf. Men alltför ofta låter han det tekniska överskugga det mänskliga.

Det finns flera scener i nyinspelningen av Pinocchio som kommer att blända dig, inte minst de färgglada godisexplosionerna på fåfänga ”Pleasure Island” och insidan av sjömonstret, men vi rycks aldrig med av huvudkaraktärernas historia, och speciellt inte deras distanserade interaktioner med de riktiga människorna.

Långfilmsversionen är inte alls någon hopplös filmatisering av Pinocchio, men den ger oss inte heller en enda bra anledning att återuppliva det dramatiska äventyret. Remakens roligaste ögonblick är en nostalgisk hyllning till Disney-klassiker när alla Geppettos klockor ringer. Men som helhet blir det tyvärr bara 3 väldigt mediokra stjärnor.

Pinocchio har exklusiv premiär på Disney+ den 8 september.

PS! Vi ser betydligt mer fram emot Guillermo del Toros version av den riktningslösa träpojken. Räkna med en mörkare och mer visuellt spektakulär film i hans excentriska version av Pinocchio (på Netflix den 9 december). Under tiden rekommenderar vi å det varmaste att du återser Disneys klassiker från 1940.