Recension: Nomadland

Natten till måndag kammade Nomadland hem tre av de mest eftertraktade Oscar-statyetterna för corona-filmåret 2020: bästa film, bästa regissör och bästa kvinnliga skådespelare – och det var minsann ingen slump, eller olycksfall i arbetet för Oscar-akademin.

Som vanlig när förmögna, framgångsrika amerikanska superstjärnor ska porträttera de som lever längst ner på samhällsstegen närmar vi oss resultatet med en hälsosam dos skepsis. Det kan lätt kännas både oäkta, skröpligt och konstlat konstruerat – men så är det definitivt inte med Nomadland!

 

Baserat på boken av Jessica Bruder har Chloé Zhao skrivit ett otroligt intimt och trovärdigt manus. Zhao sitter också i regissörsstolen för denna nästan dokumentärliknande film.

Grundpremissen bygger på en sann historia om en liten amerikansk småstad i Mellanvästern, där det största företaget brutalt läggs ner över natten. Majoriteten av invånarna i Empire blir arbetslösa och står på bar backe. Inom ett år är staden de facto stängd och avfolkad.

Änkan Fern (Frances McDormand) är en av de sista som lämnar spökstaden. Barnlös och arbetslös och med ett CV fullt av olika småjobb får hon inte ens hyra någonstans att bo. I bästa fall kan hon hoppas på en pensionsutbetalning i förtid som räcker till mat.

Fern bestämmer sig för ett liv ute på vägarna, ständigt i rörelse i sin förfallna, gamla rostiga skåpbil (”Vanguard”). Hon kör genom Det förlovade landet på jakt efter diverse ströjobb, värme, vänlighet och en känsla av tillhörighet i samhället.

Längs vägen lever hon ur hand i mun genom att ta tillfälliga jobb, till exempel hos Amazon – där de behöver extra (billig!) arbetskraft för att packa alla julklappar till den amerikanska medelklassen – och trailerstop-campingar och olika butiksjobb.

Ständigt på väg till nästa plats, nästa varma mål mal och sökandet efter gemenskap.

Gemenskapen hittar hon bland ”likasinnade” på vägen. Vårt århundrades ”nomader” som lever mer eller mindre frivilligt vid sidan av samhällets och som fullständigt har fallit igenom det amerikanska sociala skyddsnätet (ett nät med stora hål och brister).

Nomadland är producerad som en dokumentär, där vi i publiken blir en fluga på väggen i Ferns orosfyllda liv. Relativt unga Joshua J. Richards står för fotot och fångar på ett föredömligt sätt både det enorma, majestätiska landskapet i USA, såväl Redwood-skogarna som öknen och prärien, och tar oss med in i Ferns smala van på ett klaustrofobiskt sätt.

Den mest intressanta aspekten är människorna (alla amatörer) hon möter på vägen, som av helt olika skäl har valt att leva i en skåpbil/släpvagn/husbil, ständigt på väg till nästa stopp, till en ny festival eller en varmare plats att tillbringa ett par månader: ”I’ll see you somewhere down the road.”

Vissa flyr från en förlorad kärlek, andra har börjat leva ett liv på vägen på grund av sjukdom eller känslan av att inte tillhöra det ”normala” samhället, vissa är anarkister som älskar det fria livet, andra är utstötta av samhället som ett resultat av ekonomiska kristider.

Fern är faktiskt lite mittemellan, hon bor definitivt i en skåpbil eftersom hon inte har råd med tak över huvudet och saknar en utbildning som kan ge henne ett bra jobb, men på samma gång föredrar hon nomadtillvaron och livet på prärien före att bli ”instängd” i en låda i ett förortshelvete med ett vitt staket, hund och kombi.

Och Frances McDormand är helt enkelt mästerligt suverän i sin skildring av denna komplexa, fria själ. McDormand (som tidigare har vunnit hela 5 Oscar-statyetter) briljerar med en rolltolkning som ger oss rysningar.

Hennes roll är så äkta, subtil och naturlig, utan antydan till överspel, att hjärnan så småningom blir övertygad om att man tittar på en dokumentärfilm om denna stolta och starka kvinna och hennes ovanliga liv. Själv hävdar hon envist att ”hon är inte hemlös, bara huslös”, och det är stor skillnad.

Trots ett strålande manus, som manar till eftertanke, ett bländande foto och toppskådespelare är vi en smula tveksamma till regipriset. Nomadland är en mycket stark film, men bitvis haltar dramaturgin och framdriften väl mycket.

Klippningen av och inte minst mellan scenerna är ibland lika flyktig som Ferns kringströvande liv – lite för mycket utan mål eller riktning. Detta är säkert med avsikt, för att göra filmen mer ”dokumentarisk”, men det är inte alltid lika lyckat.

5 stjärnor till en film som du garanterat inte blir oberörd av.

Nomadland kan strömmas på Disney+ från och med den 30 april.