Recension: No Time to Die

Det har varit en svår födsel för den 25:e filmen om agent 007. Corona-pandemien satte stopp för den planerade biopremiären i april förra året.

Sedan dess har premiären skjutits upp tre gånger, det gick faktiskt så långt att MGM seriöst övervägde att sälja rättigheterna till en av strömningsjättarna.

Men som talesättet lyder: den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves!

Pentalogins klimax

Till skillnad från de 20 Bond-filmerna före Daniel Craig berättar Craig-filmerna en nästan sammanhängande historia. Helt klart med historiken från 1962 som bakgrund, men Casino Royale (2006) var nästan som en reboot av hela Bond-franchisen.

I Craig fick vi en klassisk Bond som verkade självsäker, tuff och handlingskraftig, men som samtidigt tog 007 ett steg längre i en modern förpackning, han blottade sin sårbarhet, brottades med psyket och dövade sina inre demoner med överdrivet drickande. Till och med den enorma ”konsumtionen” av det motsatta könet mildrades.

 

Definitivt den mänskligaste Bond hittills – och Casino Royale blev en av seriens klassiker, toppad av ett par fantastiskt realistiska actionscener, där vi faktiskt kunde se att Bond fick revor i kostymen, blåmärken och blod på skjortkragen.

I No Time to Die ska lösa trådar knytas ihop, hemligheter avslöjas och Craig ta ett värdigt avsked som kommendörkapten Bond. Den har blivit seriens längsta film, och en komplex sådan, med en blandning av häftiga actionscener, tuffa biljakter, spektakulära stunts, torra skämt och massor av känslomässigt bagage.

Allt har lett fram till detta

Som alla trailers så pompöst påstår så har ”allting lett fram till detta ögonblick” – ett uttalande som EON Productions faktiskt har täckning för.

Kampen mot det internationella brottssyndikatet SPECTRE har stått i fokus under Craig-eran, ledd av Bonds nemesis, antagonisten Ernst Stavro Blofeld (Christoph Waltz), en man som 007 (Sean Connery) först blev bekant med i Agent 007 ser rött (From Russia With Love) (1963).

Innan Bond pensionerade sig lyckades han bura in Blofeld, som nu sitter i ett högsäkerhetsfängelse i London. Men när en ny fara hotar, i form av en (tidsenligt nog) högteknologisk epidemi (delvis initierad av MI6 och M), inser CIA och (så småningom) MI6 att tiden är kommen för att återigen kalla in mannen med licens att döda.

SPECTREs ställföreträdande ledare, och chefen för Quantum, Mr. White, tog för många år sedan livet av hela familjen till den kriminella hjärnan med det subtila (!) namnet Lyutsifer Safin (Rami Malek).

Nu är Safin på jakt efter hämnd, och överst på listan står SPECTRE, liksom Bonds tidigare kärleksintresse Madeleine (Léa Seydoux).

 

En ny värld

När Bond, något motvilligt, återkallas från sin vila på Jamaica återvänder han till ett nytt MI6, med en helt ny (kvinnlig!) agent som har det ikoniska kodnamnet 007.

Nomi (en frisk fläkt i form av Lashana Lynch) har tagit över som agent 007, och varken hon eller ledningen för MI6 ser till en början något behov av ”det gamla vraket” Bond. Tvärtom gör de sitt yttersta för att hålla honom borta från fallet. Men när Felix Leiter involverar Bond, och det blir personligt för honom, finns det ingen återvändo.

På sin jakt att hitta Safin och sätta stopp för hans dödliga plan reser Bond till natursköna Norge och möter spöken från det förflutna – ett förflutet som han trodde att han hade gjort upp med och lämnat bakom sig.

En mänsklig agent

Bara en enda gång i de 25 filmerna har James Bond knutit hymens band, det var 1969 i I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty’s Secret Service). Tyvärr var Bond (George Lazenby) bara gift med sin hustru Tracy (Diana Rigg) i mindre än en halvtimme innan Blofeld sköt henne under ett attentat på väg mot bröllopsresan.

I bakgrunden hörde vi Louis Armstrongs varma röst ”We Have all the Time in the World” – precis vad Bond (Craig) nu säger till Madeleine när de kör mot den pittoreska italienska bergsbyn. Men har de verkligen det? Och vad döljer Madeleine i sitt ytterst privata förflutna?

 

Citatet är bara en av manusförfattarnas många små referenser till det förflutna, subtila nickningar som bekräftar var Bond kommer ifrån, men som också elegant knyter samman filmserien och huvudrollen som hittills har porträtterats av sex väldigt olika skådespelare.

Konfronterad av sin förlorade kärlek blir Bond utsatt, visar upp sina mest mänskliga sidor och antyder både reflektion och självkritik.

Konstnärlig oenighet

Efter att Danny Boyle lämnade som regissör för No Time to Die (vilket påstods bero på meningsskiljaktigheter med produktionsbolaget om filmens regi) anställdes innovativa Cary Joji Fukunaga.

Han är mest känd för den lysande första säsongen av den smått geniala True Detective och det visar sig att Fukunaga (som också är medförfattare) är det perfekta valet för att få fram komplexiteten i karaktären Bond. I synnerhet nu när de fem filmerna ska sammanfattas och rundas av.

Filmen hamnar bitvis mellan två stolar när den i ena stunden ska skildra en klassisk och torr Bond, känslomässigt kall och cynisk, medan han in nästa visar sig från sin mest sårbara och medmänskliga sida. Ingen lätt balansgång, men något som Fukunaga (i stort sett) löser på ett strålande sätt.

Den blonda ”boxaren”

När Daniel Craig introducerades för en enad världspress som nya James Bond (2005) så hördes en stor klagande kör av kritiker – inklusive undertecknad.

Men för helvete, karl’n var ju blond och hade inte de ”klassiska” maskulina/dandy-dragen som som en elegant brittisk agent, med ”stiff upper lip” skulle ha. För guds skull, han såg ju ut som en försoffad berusad boxare!

Tänk så Craig har fått kritikerna att skämmas – och samtliga av dem har tystnat efter fem extremt dugliga filmer. Craig har, totalt sett, den starkaste Bond-portföljen.

I No Time to Die finns den pojkaktiga charmen fortfarande på plats, om än i ett något mer fårat och väderbitet ansikte. Den kraftigt byggda kroppen är fortfarande viril och kan hantera både åtta lönnmördare, hopp ur flygplan och vilda jakter på motorcykel. I slagsmål är Craig enastående i Bond-sammanhang, och den här vändan har Fukunaga skruvat upp brutaliteten ett par snäpp.

Fighterna är hårda, välkoreograferade, intensiva och ytterst realistiska. Höjdpunkten är den hårda striden när Bond, tillsammans med den eldiga CIA-agenten Paloma (Ana de Armas, Blade Runner 2049) måste slå sig ut ur en klubb på Kuba för att få tag i hjärnan bakom pandemin, forskaren Valdo Obruchev (danska David Dencik som vi senast såg i Kastanjemannen).

Vi har sällan sett en så välkomponerad actionscen i 007-serien, som lika perfekt kombinerar action, glamour (kolla in den klänningen!) och välfunna, fräcka repliker. Armas har komisk timing och fräschör så det räcker och en karaktär vi saknar i resten av filmen.

Malek (som gjorde sin roll med bravur i Bohemian Rhapsody) har ingen lätt uppgift som arketypisk 007-skurk med storhetsvansinne, men han löser det på ett mer subtilt sätt än Javier Bardem i Skyfall. Balansen mellan fascinerande och överdriven/karikerad är hårfin och de flesta Bond-skurkarna hamnar i den senare kategorin. Då är det värre med skurkens motiv, som tyvärr är för diffusa och/eller dåligt motiverade.

Dunder och brak

Sakta men säkert har producenterna lyckats förnya och modernisera 007, utan att ”kasta ut barnet med badvattnet”. Ur den synvinkeln är No Time to Die kronan på verket.

Trots att Daniel Craig inte hann göra fler än fem Bond-filmer är han den skådespelare som haft rollen längst. Hela 15 (!) år har gått sedan den första Craig-filmen, och under en period var han tydligen så trött på rollen att han hellre ville skära halsen av sig än att spela in en ny Bond-film.

Lyckligtvis tackade han ja till No Time to Die, för resultatet har blivit en av de starkaste titlarna i serien. Trots en speltid på nästan tre timmar känns filmen inte för lång, inte heller full av överflödiga döda stunder, vilket annars ofta är fallet med mellanpartierna i Bond-filmer.

Actionscenerna sitter som gjutna, replikerna är lagom coola (och inte överdrivna) och ett samlat team skådespelare levererar över deras bästa förmåga. Fukunaga ger oss den mest personliga och känslomässiga Bond-filmen genom tiderna, ett faktum som förmodligen kommer att reta somliga.

En ny vår?

I flera år har debatten rasat om vem som ska ta över efter Craig, till och med om det ska bli en kvinnlig 007 (något som Barbara Broccoli har förnekat).

Ska man tro spelbolagen så ligger Regé-Jean Page (Bridgerton) bäst till för tillfället. Inget är dock bestämt ännu, Broccoli har lovat ett avgörande under nästa år.

Vem som än tar över den ikoniska rollen så kan det vara dags för en ny reboot av serien. Det ska under alla omständigheter mycket till för att toppa Daniel Craigs prestation, vi kan konstatera att han gör sin svanesång som 007 med dunder och brak.

5 stenhårda stjärnor till en hejdundrande och befriande komplex actionfilm. Inget att tveka om, uppsök närmaste biograf!

(Sedan är väl frågan om du kan sitta hemma i ditt eget vardagsrum på nästa Bond-premiär.)