Recension: Nissar

I en öppningsscen som påminner om Chevy Chase-klassikern National Lampoon’s Christmas Vacation (Ett päron till farsa firar jul) får vi följa med i bilen hos en helt genomsnittlig dansk kärnfamilj, bestående av Josefine, Kasper och Mor och Far.

Välbekant familjemys äger rum, julsånger framförs (mer eller mindre frivilligt) och hormonstinna tonåringar färdas på väg mot ett efterlängtat (?) jullov.

Vi får veta att föräldrarna har krävande jobb och nu flyr från storstadens jäkt och stress, ut på landet, för att hitta lugn och ro i skogen – ett stillsamt julfirande bort från allt. Destinationen är den avlägsna och mycket glest befolkade ön Årmandsø.

En ö som varken har mobiltäckning eller stabil strömförsörjning – ändå bor det ett par dussin personer (och kor) där. Invånarna påminner mest om en märklig ockult sekt som verkligen inte gillar främlingar, i synnerhet inte de från storstaden.

Vid ankomsten till färjeläget blir de tillsagda att köra kustvägen för att komma till den hyrda stugan, men Far väljer förstås att köra genom skogen – där de kör på något.

Den lite tvära tonårsdottern tar med sig ett nissebarn hem till skjulet vid stugan, där hon hand om honom och ger honom mat, men hon har inte tänkt på att det finns anledning till att öborna har satt upp ett enormt elstängsel mitt i skogen…

Nissar rör sig i gränslandet mellan skräck och absurd komedi – men misslyckas med att leverera på något plan. Vi tror inte heller att de (ansträngda) komiska ögonblicken är avsiktliga, utan mer ”olycksfall i arbetet”.

Handlingen är ett skvätt Gremlins, varvat med ett par enkla lantis-karaktärer från Twin Peaks, dessutom har det hämtats skräckelement (och ljudeffekter) från Jurassic Park-filmerna.

De förvuxna nissarna som ser ut som en korsning mellan E.T. och Groot (från Guardians of the Galaxy) och ger ifrån sig knastrande dinosaurieljud. Utseendet och specialeffekterna går inte att klaga på, men historien blir aldrig skrämmande eller meta-rolig, bara mer och mer irriterande.

Allt eftersom handlingen fortskrider framstår som jullovsfamiljen dummare och dummare, handlingen mer och mer osannolik – och öborna beter sig som i en fullständigt korkad parodi.

Manuset innehåller inte en antydan till subtilitet och försöker nästan insisterande få oss att tro på en ytterst konstruerad, långsökt handling. En intrig med fler hål än det finns i flyktingstängslen runt om i Europa. När serien dessutom så småningom känns långtråkig och trist så får man konstatera att den misslyckas på de flesta punkter. Underhållande är Nissar definitivt inte.

Det mest positiva vi kan säga är att speltiden trots allt inte är mer än lite drygt två timmar. 2 patetiska (jul)stjärnor till det här tramset.