Recension: Nightmare Alley

Den mexikanska mästarregissören Guillermo del Toro har sin alldeles säregna, bländande fulsnygga, visuella stil. En stil han har använt i många filmer för att nå perfektionsnivån han framvisar i ljuvliga, gripande Nightmare Alley.

Filmen är baserad på William L. Greshams roman (1946), som faktiskt filmatiserades redan i 1947 med Tyrone Power i huvudrollen. Vi befinner oss i USA på slutet av 1930-talet, Hitler är på frammarsch i Europa men amerikanerna har ännu inte blivit indragna i kriget.

 

Svindlare och sierskan

Utbölingen Stanton Carlisle (Bradley ”A Star is Born” Cooper) går av tåget i en liten småstad i USA:s Heartland. Han är inte precis snacksalig och är av den tillbakadragna typen, som helt uppenbart har skuggor från det förflutna som han inte önskar dela. Efter att av en händelse råka trilla över ett smålugubert kringresande tivoli, drivet av ”kreativa” Clem (Willem Dafoe), blir han erbjuden arbete och jobbar sig därmed snabbt uppåt i systemet. Från roddare till assistent för ”synska” Zeena (Toni Collette) och hennes partner; tills han till slut orkestrerar showen för den elektriska flickan Molly (Rooney Mara).

Vi kan väl inte komma på en mer perfekt miljö för del Toros visuella stil än just de försoffade, smutsiga, kringresande cirkussällskap som reste runt från småstad till småstad i USA på 1930- och ’40-talet. Tidigare porträtterat i bland annat såpass olika filmer som Dumbo och The Greatest Showman – men, det är en helt annan, och långt dystrare, historia del Toro vill berätta.

Vi befinner oss i en tid då det var accepterat, och en stor efterfrågan på, att visa fram det utstickande och extrema, ackompanjerat av ett burleskt snitt. Föreställ dig kvinnor med skägg, dvärgar, hottentottar, «vilda» män, världens starkaste man, synska spåkvinnor och exotiska djur. Det hela gärna kryddat med några aborterade missfoster i formalin. Längst ner på ranglistan befinner sig kidnappade, neddrogade och alkoholiserade ”freaks”.

Lägg sedan till att det är mörkt, vått, lerigt, oangenäma sanitära förhållanden och ett överdrivet intag av alkohol för att döva vardagens sorger och fysiska plågor.

Ett mörkt förflutet – med ambitionerna på plats

Inne i denna exotiska värld av svindlare och artister finner Stanton sig väl tillrätta. Flamboyante Zeena tar honom under sina vingar, och hennes levnadströtta, spritälskande partner hittar en ivrig lärling som suger åt sig all kunskap om tricks, lurendrejeri och så kallade spådomar/tankeläsning.

Men det är enigmatiska Molly Stanton blir förtjust i, och han har större ambitioner för dem båda än att tillbringa dagarna på landsvägen och leva ur hand i mun under miserabla förhållanden. De ”uppgraderar” till storstadsmetropolen, finputsar på showen och får sig ett fast gig på fashionabla ”Copacabana” – ett etablissemang omsvärmat av de rika och vällyckade.

Här utför del Toro ett tempobyte där han tar oss med in i andra akt; den kringflackande cirkustillvaron tillhör svunnen tid och våra protagonister siktar nu in sig mot stjärnorna – i varje fall gör Stanton det…

Djävulens psykiater

I 1940-talets art deco-präglade metropol låter han sig förföras av femme fatale-psykiatern Lilith Ritter (en förträffligt bra Cate Blanchett). Tillsammans lägger de en infam plan för att svindla till sig pengar från Ritters rikaste patienter – äldre män med demoner/skelett i garderoben, som önskar utnyttja sig av Stantons unika förmågor (?) för att uppnå frid i sin förpinade själ.

Men dock! Hur länge var väl Adam i Paradiset, och var det ingen under Stantons barndom som kunde ha talat om för honom att makt faktiskt korrumperar?

Girigheten och maktbegäret bländar och muntrar upp honom på samma gång. Han tar sitt nya, perfektionerade svindleri till eskalerande höjder, och tvingar med en alltmer motvillig Molly på det utspekulerade bedrägeriet.

Det varma ljuset, den krypande, genomgående noir-stilen, blicken för alla de läckra detaljerna och Dan Laustsens superba, intima foto gör Nightmare Alley till en utsökt filmupplevelse.

Från den smutsiga tivolins mörka vrår, till sammet, guld och djuprött läppstift i metropolen, till förfrusna, snötäckta trädgårdar i rika familjers herrskapshus, skapar del Toro en otroligt fin, autentisk upplevelse. Du dras obönhörligen in i det fascinerande sago-/mardrömsuniversumet, som avtäcker lager för lager av människors dårskap, fåfänga, girighet och inneboende ondska.

Hollywoods A-team

Skådespelarna har plockats bland de bästa, och Cooper imponerar som den lite kryptiska, säregna, komplexa landstrykaren. En man med uppenbart många förmågor samt viljan att genomföra dem – men som även bär med sig sina mörka demoner, från ett förflutet som elegant (delvis) avtäcks i sessioner med djävulens psykiater.

Cooper har ett subtilt samspel med glimrande Mara – som dessvärre är en karaktär som har getts för lite tid. Men när han sedan träffar på Cate Blanchett slår det ett gnistregn ut från filmduken. Blanchett är som skapad för mellankrigstiden, och passar glider sömlöst in bland den storslagna rekvisitan och interiören. Hon är en driven förförare och spelar sig här rakt in på listan över kommande Oscarsnomineringar.

Willem Dafoe bjuder som alltid på en excentrisk – och slående – rolltolkning, medan Richard Jenkins och Ron Perlman glimtar till i saftiga biroller. En annan, mycket central aktör, är Nathan Johnsons medryckande musikspår; han kan få envar scen att framstå dubbelt så läskig.

Inte (fullkomligt) felfri

Visuellt är Nightmare Alley antagligen Guillermo del Toros mest fulvackra film, på samma nivå som (om inte nivån över?) den Oscarsvinnande The Shape of Water. Tidvis är den också mer psykologiskt skrämmande än Crimson Peak.

Det enda vi hittar som drar ner betyget är vissa skönhetsfel i dramaturgin. Del Toro tappar då och då bort sig i några lättvindiga manusgrepp, som både är lite för lite trovärdiga och lätta att genomskåda. Narrativa grepp som tas uteslutande i andra akt, en del som är något mer blodfattig och ”ordinär” än den första, sagolika akten.

Med Nightmare Alley levererar del Toro en ovanligt hypnotiserande filmupplevelse; för både ögon, öron och sinne. Du kommer garanterat att ryckas med på denna berg-och-dalbaneåktur. 5 helsolida stjärnor.

Nightmare Alley har biopremiär den 28:e januari, och finns släpps på Disney+  den 16:e mars.