Recension: Napoleon

När du lämnar biosalongen efter att ha sett Ridley Scotts senaste episka drama är du nästan överväldigad av starka intryck, storslagna och blodiga stridsscener och historiens vingslag. Men att klämma in nästan ett helt människoliv, i synnerhet en man med så mycket på sitt CV som Napoleon, på två och en halv timme visar sig vara en svår uppgift.

Mannen betraktade sig själv som en jämlike till, och gick i samma fotspår som, historiska män som Alexander den store och Caesar – en man ämnad för stordåd. Och Napoleons slutgiltiga mål var också att återupprätta Frankrikes storhet, makt och position.

Få (om ens någon) person har haft en större inverkan på modern europeisk historia, alliansbyggande och maktstruktur än Napoleon Bonaparte.

 

Frankrike, armén, Josephine

Under tidsepoken som kallas för Napoleonkrigen (1803–1815) utkämpade den lätt storhetsvansinnige generalen 61 militära slag, över hela Europa och till och med utanför kontinentens gränser.

När vintern övergick till vår och blodsdimman lättade låg fler än 3 miljoner soldater döda på marken. Och Europa blev aldrig sig likt igen.

Som en liten anekdot kan nämnas att Danmark-Norge var allierat med Napoleons Frankrike under denna turbulenta period: När dammet hade lagt sig upplöstes Danmark-Norge och Norge gick med i Svensk-norska union.

Men Nordens öde är verkligen inte vad som står i fokus i Scotts historiska actiondrama. Precis som i hans film från 2021, The Last Duel, befinner vi oss återigen i det grodlårsätande landet som är känt för sina baskrar och baguetter – om än ett par århundraden senare.

I kaoset som rådde på gatorna efter den huvudlösa franska revolutionen (1789), som lämnade ett vakuum efter sig när kungafamiljen och större delen av adeln giljotinerades, såg den unge korsikanske officeren Bonaparte (Joaquin Phoenix) ett gyllene tillfälle.

Genom smarta allianser, intriger, hänsynslösa maktspel och till och med regelrätta kupper tog han makten i Frankrike, vilket kulminerade i att han krönte sig själv (!) till kejsare 1804.

Napoleon var en skicklig strateg och militärt överlägsen, men hade alltid Frankrikes bästa i åtanke. Han drog sig aldrig för att plötsligt byta allianspartner om han trodde att republiken tjänade på det.

Scott porträtterar den korte mannen (han var bara 1,62 lång) som en komplex människa. Ett militärstrategiskt geni, en pragmatisk alliansmakare och en cynisk makthavare, men också en ensam människa som var helt beroende av bekräftelse från de två starka kvinnorna i hans liv: hans mor, Letizia Ramolino, och hans rebelliska hustru, Joséphine (en lysande Vanessa Kirby, The Crown, Mission: Impossible).

Sätter en ny standard

Det var många militära sammandrabbningar och fälttåg i Napoleons liv, flera av dem finns med i Scotts biografiska drama, men ett av dem sticker ut på ett spektakulärt sätt.

Scotts återskapande av slaget vid Austerlitz (1805) är en av filmhistoriens mest visuellt fulländade stridsscener!

När fransmännen drabbar samman med de ryska och österrikiska fienderna mitt i vintern sugs vi in i stridens hetta bland kyla, blod, sönderslitna lemmar, skräck och bottenlöst omänsklig skräck. Det är så visuellt snyggt, briljant koreograferat och filmat att till och med Napoleon skulle ha tagit av sig sin karaktäristiska hatt i motvillig beundran.

Vi ser, känner och lever oss in i det helvetiska kaos som råder på slagfältet, och när vi (ur ett fågelperspektiv) ser kanonkulorna dundra genom isen, förvridna människokroppar och sönderhackade hästar, drabbas vi av en euforisk blandning av avsky, chock och adrenalinkick.

Men Scott har verkligen inte förlagt hela filmen till slagfältet, mycket tid ägnas åt att komma under skinnet på den komplicerade generalen och inte minst hans nästan sjukliga beroende, präglat av kärlek och hat, av sin första fru, kejsarinnan Josephine.

Fräck och fyndig humor

På slagfältet och i de slutna politiska rummen råder det ingen tvekan om vem som bestämmer och har sista ordet – men hemma möter Napoleon sin jämlike.

Joséphine förlorade sin man under revolutionen och framstår som en stark, stolt och självständig kvinna. Hon vet att Napoleon vill ha och behöver henne och drar sig därför inte för att provocera och till och med förödmjuka honom offentligt.

Tidningarna frossade i de utomäktenskapliga affärerna medan det politiska ledarskapet var mer bekymrat över det faktum att kejsarinnan var ofruktsam och därför inte kunde få någon arvinge. Under press och ”för nationens bästa” slutar det med en uppslitande skilsmässa – men Napoleon glömde aldrig sin enda sanna kärlek.

Deras relation är filmens röda tråd, men också en del av en ganska tudelad historisk berättelse, där vi antingen ser paret bråka/älska med varandra eller befinner oss på ett regnigt, kallt slagfält där den självsäkra generalen skriver ännu ett pompöst och ömt brev till sin sanna kärlek där han gläds över ännu en genial militär seger.

Manuset (av David Scarpa, All the Money in the World) är ibland förvånansvärt fräscht, fräckt och lekfullt humoristiskt. Han har gett särskilt stor plats för förhållandet mellan det kejserliga paret, som präglas av frustration, respekt och lekfull åtrå.

Här får framför allt Joaquin Phoenix en möjlighet att glänsa och visa andra sidor än den store krigstaktikern Napoleon. Det här är första gången sedan Gladiator (2000) som Scott och Phoenix arbetar tillsammans och den åldrande Alien-regissören får återigen fram det bästa hos en av vår tids största och mest mångsidiga karaktärsskådespelare.

Phoenix gestaltar rollen som Napoleon med elegans och bravur, men han får också fram den mer sårbara sidan av Frankrikes stolthet och nationalikon. Han leker sig fram i rollen och drar sig inte för att nästan karikera mannen som är fylld av hybris och självgodhet.

Musikspåret är också komplext och blandar modernare musik med musik från tidigt 1800-tal – och det fungerar utmärkt.

Hybris

Efter sin framgångsrika räd mot britterna i Toulon (1793) gick Napoleon från militär framgång till framgång. Efter sin första seger verkar han nästan förvånad över hur bra det gick, men från och med då ända till generalens katastrofala nederlag vid Waterloo (1815) är det en genomgående självsäker general som Scott porträtterar. Napoleon är så självsäker att hans beslutsförmåga blir bländad av hans hybris.

När fransmännen intar den ryska huvudstaden 1812, som de första sedan svenskarnas invasion av Moskva 1610, möts de av en öde stad. Både armén och befolkningen har flytt till S:t Petersburg, och de få som är kvar sätter hellre eld på staden än låter Napoleon ha glädje av den.

Men i stället för att låta trupperna vila under vintern insisterar Napoleon på att de ska marschera vidare – vilket slutar med att 80–90 % av soldaterna dör av köld och hunger. Detta leder till att Napoleon avsätts och förvisas till den italienska ön Elba. Men alla som känner till hans historia vet att han inte nöjde sig med det …

Framgången hade stigit honom åt huvudet och han var övertygad om att militären, och folket, skulle följa honom till världens ände. Det är ett fascinerande porträtt Scott målar av den lille mannen med de stora ambitionerna, men det är väldigt mycket som ska hinnas med under filmens speltid.

Gapar efter mycket

Man kan alltid diskutera om varje scen och dialog är 100 % historiskt korrekt eller inte, men det är varken en särskilt intressant eller givande diskussion. Det här är Scotts tolkning av Napoleons liv.

Och ja, vi erkänner gärna att vi helst hade velat att dialogen skulle vara på franska, men då hade det blivit en helt annan film, med kanske 20 procent av den astronomiska budgeten.

Då är det en betydligt större nackdel att vi följer Napoleon i alla hans avgörande slag, strider och stora händelser från 1793 till klimax vid Waterloo 22 år senare. Det är mycket att gapa över på relativt kort tid.

Men Napoleon är en Apple TV+-produktion och det blir filmen lidande av. Biofilmen är nämligen inte den berättelse som Scott egentligen vill visa, den kommer den nästa år som en fyra timmar lång miniserie på Apple TV. Därför finns det många snabba hopp, korta sekvenser med märkliga klipp och ett par snabba hopp i tidslinjen.

Mycket tid ägnas åt det spektakulära slaget vid Austerlitz och den konfliktfyllda relationen mellan det kejserliga paret. Men många av de andra stora historiska händelserna nämns bara i förbifarten, under tiden vi rusar iväg till nästa slag, kupp eller förvisning.

Det är alldeles för uppenbart att det finns mycket intressant material kvar i klipprummet som vi inte kommer att få se förrän miniserien släpps. Men då borde Scott ha varit bättre på att ”kill his darlings” och tagit bort vissa sekvenser helt och hållet från filmen.

I stället är filmen alltför ofta varken fågel eller fisk. Till och med dispyten med den historiskt intressanta Robespierre (Sam Troughton) är över innan den knappt har börjat.

Klassiskt, historiskt Hollywood-drama

Med filmer som Gladiator, Kingdom of Heaven och Exodus på sin regilista råder det ingen tvekan om att Scott är fascinerad av storslagna historiska händelser. Och han älskar att utveckla dem, dramatisera dem på ett episkt sätt och göra filmmagi av dem.

Den 86-årige Scott har alltid haft en distinkt visuell, kompromisslös, rå och bitvis brutal stil. Och trots sitt gedigna tekniska hantverk är han inte rädd för att ”kommersialisera” sina filmer. Han gör ju underhållning, inte tråkig finsk TV-teater.

I det avseendet uppfyller Napoleon de flesta kraven, men lider påtagligt av att så mycket helt tvunget måste tas med i bioversionen. De av er som har sett Director’s Cut-versionen av Kingdom of Heaven vet att den betydligt längre versionen var en mycket bättre film.

Vi ser redan fram emot miniserien om Napoleon, under tiden uppmuntrar vi definitivt ett besök på närmaste biograf (helst IMAX), för det här är en film som definitivt bör avnjutas på en stor filmduk.

5 svaga stjärnor till en lite för ojämn film. Premiären var den 24 november.