Recension: My Lady Jane, säsong 1

Vi som växte upp kring millennieskiftet, närmare bestämt 2001, kunde se en ung Heath Ledger i en rockversion av medeltiden. I A Knight’s Tale svingade riddarna sina svärd och lansar ackompanjerade av modern rockmusik från bland andra Queen.

Det är uppenbart en film som skaparna av My Lady Jane har inspirerats av, serien har ett lika häftigt och modernt soundtrack och en ännu mer slagkraftig dialog.

En ytterst framträdande figur på den mörka medeltiden var den bestialiske kung Henrik VIII. Han utlöste den engelska reformationen, men är förmodligen mest ihågkommen för sina sex (!) äktenskap – varav två avslutades med att fruarna blev halshuggna.

En annan medlem av familjen Tudor, som satt på den engelska tronen under det mörka 1500-talet, var den 15-åriga Lady Jane Grey. Även hon slutade sina dagar huvudlös, men är förmodligen mest en parentes i historieböckerna på grund av sina rekordkorta 9 (!) dagar på tronen – nästan i samma klass som Liz Truss regeringstid på 10 Downing Street – innan hennes huvud separerades från hennes kropp (Grey alltså, inte Truss).

I sann kontrafaktisk anda (se till exempel For All Mankind) har författarna Ashton, Hand och Meadows skrivit en serie noveller om hur det hade gått för Jane om hon inte hade blivit huvudlös utan i stället fortsatt regera på den brittiska tronen.

Serieskaparna Gemme Burgess och Meredith Glynn har inspirerats av det materialet och omvandlat det till en TV-serie. Resultatet är en mycket annorlunda berättelse om den mörka, pompösa och överdådiga medeltiden. Men i sin strävan att vara så ”cool”, ”hipp”, ”chockerande” och ”modern” som möjligt har de nog lagt lite för lite vikt vid att berätta en bra historia.

Den förtjusande och ytterst begåvade Emily Bader (Charmed) spelar rollen som den starka, självständiga unga kvinnan Jane Grey – som inte har några som helst ambitioner att gifta sig till tronen utan vill välja sin egen make av kärlek.

Men ödet har naturligtvis andra idéer och till sin mors (Anna Chancellor) stora förtjusning gifter hon sig med Lord Guildford Dudley (Edward Bluemel).

 

Det slår inte direkt gnistor om paret, men han är absolut att föredra framför den vulgäre gamle hertigen av Leicester (en helt underbar Jim Broadbent i full vigör!).

Med Jane på tronen kan hennes familj och släktingar konspirera och maktkampen börja. Man skulle kunna tro att vi har hamnat i säsong 2 av House of the Dragon.

Själva handlingen är inte särskilt originell. Vi får se intriger, svartsjuka, komplotter och en uppenbar maktkamp – allt med en ironisk och opretentiös glimt i ögat. Det svärs, förtalas, knullas och horas överallt, under tiden som modern rockmusik ackompanjerar våra antihjältar och -hjältinnor. Ofta mycket underhållande, men lite för ofta en smula konstlat och forcerat.

Dessutom har man valt att ”krydda” berättelsen med onödiga fantasyinslag, ett par at karaktärerna (så kallade ”ethians”) har förmågan att förvandla sig till djur. Något som inte tillför berättelsen särskilt mycket, bortsett från att en av huvudpersonerna visar sig vara en häst …

En röd tråd är berättarrösten, som efter ett tag blir mer irriterande än underhållande, eftersom han i stort sett mest bara påpekar det uppenbara. Ett grepp som sällan är lyckat.

För all del, vi har ingenting emot att ”rocka” till en konventionell historia och tillföra nya tankar och idéer till en fast och konservativ epok, men glöm inte att själva handlingen också ska fängsla tittarna – inte bara dekorationen och ”glasyren”. Ur den synvinkeln lyckades Netflix faktiskt bättre i sin ”version” av jungfru i nöd: Damsel. Där fick vi se Millie Bobby Brown som en stark, självständig kvinna och en prinsessa som definitivt inte var att leka med. Allt inpackat i klassisk prins-måste-rädda-den-stackars-prinsessan. Inte alls någon ”stor film”, men välgjord och stundtals mycket underhållande, med ett narrativ som vi fängslades av.

Efter ett och ett halvt avsnitt av My Lady Jane måste vi dock sträcka oss efter mobilen, helt enkelt för att berättelsen inte lyckas engagera och fängsla oss. Trots begåvade skådespelare och en del riktigt roliga scener.

Som helhet får den här serien tyvärr inte mer än 3 stjärnor. Vi antar att den kommer att tilltala en lite mer ungdomlig publik. Se den om du vill se eldiga Emily Bader kick ass!

Recensionen är baserad på de första fyra (av åtta) avsnitten. Samtliga släpps på Prime Video den 27 juni.