Ferrante (pseudonym) skrev ”Den napolitanska kvartetten” om de livslånga, konkurrerande barndomsvännerna Lenù och Lila under perioden 2011–2014. Romanerna översattes snabbt till engelska och blev omedelbart en global boksuccé.

Det dröjde inte länge förrän det statliga TV-bolaget RAI gick ihop med HBO för att lansera Italiens största TV-produktion genom tiderna. Och resultatet blev helt enkelt häpnadsväckande!

Nu kommer det avslutande kapitlet av den italienska seriepärlan.

 

40-årskris?

Sedan deras barndom har vi följt Lenù och Lila, som alltid tävlat mot varandra. Nu är de vuxna kvinnor och deras relation har förändrats lite, men det har fortfarande ett komplext hat-kärleks-förhållande.

Efter Lenù/Elenas (Alba Rohrwacher) svåra uppbrott från sin professorsmake Pietro (Pier G. Bellocchio) i slutet av förra säsongen har hon nu kastat alla hämningar överbord och lever ut sin tumultartade förälskelse med barndomsdrömmen, ”han-som-kom-undan”, den flirtiga, vältaliga Nino (Fabrizio Gifuni).

Vi har kommit till mitten/slutet av 1970-talet och båda väninnorna börjar närma sig 40 – men Elena insisterar på att leva som en ohämmad, oansvarig, nyförälskad tonåring. Hon låter sina två döttrar växa upp hos sina stränga överklass-farföräldrar i Turin och använder sin ekonomiska frihet till att följa med Nino på hans många föreläsningsturnéer och att låta sig styras helt av honom.

Ett tag lever hon rena rama bohemlivet i sin före detta svägerska Mariarosas kollektiv. Till hennes ex-makes stora förtret.

Den sista säsongen börjar lite frustrerande. För det första har nästan alla skådespelare bytts ut, men trots att de ska vara mitt i eller i slutet av 30-årsåldern så ser de flesta av dem +10 år äldre ut.

Än värre är att vår protagonist, Elena ”Lenù” Greco, har kastat alla sina drömmar och sitt sunda omdöme i sjön och bara dansar efter playboyen Ninos pipa. Det är inte bara hennes utseende som har förändrats radikalt, utan även hennes personlighet – det är som om hon har gått i en tvåårig koranskola och kommit ut lätt hjärntvättad.

Självutplånande

De första fyra avsnitten är i längsta och långtråkigaste laget, med små framsteg och en alltmer viljelös, naiv och självutplånande Elena. Utan att vi får någon tillfredsställande förklaring till karaktärens betydande förändring och verklighetsuppfattning.

Hon går för det mesta runt och är sorgsen, med krokodiltårar som ständigt pressas fram i ögonvrån.

I Neapel har däremot den driftiga Lila (Irene Maiorino) undkommit bröderna Solaras maffiaklor och är nu en framgångsrik affärskvinna som står på egna ben. Till och med hennes förhållande med ”substitutet” Enzo (Pio Stellaccio) tycks ha konturerna av en spirande romans. Tillsammans driver de ett framgångsrikt dataföretag och trivs i de gamla kvarteren.

Trots ekonomiska framsteg och ett utökat utbud av tjänster i den tidigare försummade Neapel-förorten är allt inte frid och fröjd. Kommunisterna står mot de framväxande fascisterna och den fruktade Röda brigaden drar fram på Italiens gator. De radikaliserade Pasquale och Nadia är lydiga fotsoldater och nyttiga idioter när de sprider skräck och terror. Lenùs återförening med dem är rent obehaglig.

Samtidigt har knarket på allvar tagit sig in på Neapels gator. Och med bröderna Solaras i kulisserna blir allt fler av Lila och Lenùs gamla vänner och familjemedlemmar drogmissbrukare.

Nästa generation växer upp

Båda kvinnorna blir gravida samtidigt, Lila med Enzo och Lenù med Nino, och de kommer återigen varandra nära.

Men det finns smolk i glädjebägaren. Lila (och andra) fortsätter att komma med förtäckta varningar om att Nino inte är den han utger sig för att vara, och alla kan se det – utom Lenù, som tycks leva i en drömvärld av förnekelse och amningsdimma.

Hennes allt sjukare mor sätter livet i perspektiv och blir lyckligtvis något av en tankeställare.

Med tre barn och en ansträngd ekonomi, och en ihållande skrivkramp, inser Lenù att hon behöver göra ett par livsförändrande åtgärder och flyttar tillbaka till sitt gamla kvarter. Precis den plats hon tillbringade hela sin barndom med att drömma sig bort från, och kämpade så hårt för att lämna bakom sig …

Väninneberoende

Den andra halvan av den sista säsongen är mycket bättre och mer i linje med stämningen i de tre föregående säsongerna av denna briljanta serie.

Vi har nått 80-talet och barndomsvännerna börjar närma sig medelåldern. Då drabbas de av en familjetragedi i den bräckliga idyllen som återigen orsakar turbulens i bådas liv.

Både Lila och Lenù kämpar på det personliga planet och trots att de ibland känner att de går varandra på nerverna och vill ha mer distans, är de som beroendeframkallande droger för varandra och låter den komplicerade vänskapen halta vidare.

Utan att avslöja för mycket kan vi säga så mycket att de båda kvinnorna (fortfarande) har besvärliga familjemedlemmar, som ständigt skapar nya utmaningar och friktion. Till råga på allt är Solaras-bröderna en allt större nagel i ögat.

En av de bästa

Med den fjärde säsongen har nu samtliga av Ferrantes Neapel-romaner filmatiserats, och serien som helhet är definitivt bland de bästa dramaserierna genom tiderna – särskilt den första säsongen sticker ut som helt unik.

Vi har fått följa med på en unik tidsresa där den eviga och mycket turbulenta vänskapen mellan Lenù och Lila har varit den röda tråden, men där vi också har fått en lektion i Italiens, och i synnerhet Neapels, historia.

Ferrante och seriens skapare Saverio Costanzo toppar det hela med en noggrann genomgång av kvinnans förändrade ställning i samhället, och hur det var för kvinnor att lyckas, stå på egna ben och leva ett självständigt liv mitt i de starka patriarkala krafter som präglade och (delvis) fortfarande präglar Italien.

Allt berättas subtilt och förföriskt, nästan i dokumentär-stil, till ljudet av Max Richters sökande musikspår samt utmärkt foto, klippning och tidsriktig scenografi. Det är en modern familjesaga som står som ett monument i seriehistorien och som lyckas så väl med den svåra balansgången mellan drama, humor, tårar och brutal spänning. 4 starka stjärnor till den fjärde säsongen.

Säsong 4 av My Brilliant Friend har global Max-premiär den 10 september, recensionen är baserad på samtliga tio avsnitt.

Obs! Till skillnad från många andra serier är detta en enda sammanhängande berättelse, så vi rekommenderar starkt att du ser de tidigare säsongerna först – alla fyra finns på Max. Buona esperienza!