Recension: My Brilliant Friend, säsong 1

Den 10 september kan du – och bör du – slå dig ner i soffan, rota fram fjärrkontrollen och logga in på ditt Max-konto. Då är det nämligen premiär för en italiensk seriepärla, den fjärde säsongen av My Brilliant Friend, som är baserad på Elena Ferrantes romaner om uppväxten i Neapel.

I samband med premiären av den sista säsongen har vi gjort en djupdykning i hela serien – den första säsongen släpptes på Max (HBO Nordic) redan 2018.

Ferrante (pseudonym) skrev ”Den napolitanska kvartetten” om de livslånga, konkurrerande barndomsvännerna Lenù och Lila under perioden 2011–2014. Romanerna översattes snabbt till engelska och blev omedelbart en global boksuccé.

Det dröjde inte länge förrän det statliga TV-bolaget RAI gick ihop med HBO för att lansera Italiens största TV-produktion genom tiderna. Och resultatet blev helt enkelt häpnadsväckande!

 

Obehagliga ringar på vattnet

Allt börjar på ett subtilt fascinerande sätt när vi får följa med in i en äldre, distingerad kvinnas liv. Hon får ett förtvivlat telefonsamtal där hon får veta att en bekant till henne har försvunnit och försökt lämna livet bakom sig.

Vi inser snabbt att det inte är första gången som den här kvinnan ställer till problem för vår huvudperson, Elena ”Lenù” Greco …

Som en självsäker och mogen kvinna, som äntligen har funnit sin inre styrka och plats i livet bestämmer sig Lenù för att, till sist, berätta hela den sanna historien.

Barndomens paradis?

Vi förflyttas sedan tillbaka till barndomens paradis, eller rättare sagt: den kvinnoförtryckande, machoaktiga, maffiainfekterade, dammiga och fattiga arbetarförorten till pittoreska Neapel.

Här växer den lokala skomakarens dotter Raffaella ”Lila” Cerullo (Ludovica Nasti, Gaia Girace) upp tillsammans med vännen Lenù (Elisa Del Genio/Margherita Mazzucco), dotter till en vaktmästare och en arg hemmafru.

Trots att båda flickorna uppvisar extraordinära förmågor i skolan och deras oförlikneliga lärare, Oliviero (Dora Romano), insisterar på att deras föräldrar ska försöka ge dem en längre utbildning, är förväntningen bara att de ska avsluta grundskolan och sedan följa i sina föräldrars (något miserabla) fotspår. Basta così!

Skomakare, bliv vid din läst

Mot alla odds lyckas Lenù kämpa sig till högre utbildning, ackompanjerad av ett par rejäla örfilar från mamma. Samtidigt är den driftiga Lilas väg framåt i livet att designa skor i sin fars skoaffär – en växande verksamhet som snabbt hamnar i klorna på maffiabröderna Solara och den sliskiga, förmögna familjen Carracci – ledd av den kvinnomisshandlande Stefano (Giovanni Amura).

Det är bara i de två första avsnitten som vi möter Lila och Lenù som små barn, men trots de korta två timmarna har vi sällan (aldrig?) blivit mer medryckta av barnskådespelare. Vi upplever den våldsamma världen fullständigt genom de två flickornas ögon – och scenen där de två ska möta sin fruktan och kräva tillbaka sina försvunna dockor från stadens ”monster” är obetalbar dramatik av allra bästa sort.

Tack vare det skarpa, intelligenta och extremt realistiska manuset, liksom det fantastiska skådespeleriet från Ludovica Nasti och Elisa Del Genio, känns det nästan som om vi tittar på en dokumentär från Neapel anno 1951.

Konservativ och patriarkalisk

Vi befinner oss mitt i det konservativa, ärkekatolska Italien, i början av de våldsamma förändringar som präglar efterkrigstiden. Framför allt i arbetarklassens kvarter är gamla normer och regler särskilt starka. Detta är mannens värld.

Här förväntas flickor förlova sig vid 17 eller 18 års ålder och ha fått minst ett barn innan de fyllt 20. Sedan ska de kommande 25 åren tillbringas som hemmafru, men också som hårt arbetande kock (och lydig, dygdig älskarinna) åt en hårt arbetande make.

Bortsett från de hunsade hemmafruarna är det svårt att hitta vuxna förebilder för unga flickor. De växer upp i en miljö där örfilar, slag och sparkar är mer normalt än smekningar och ömma kramar. Gaia Girace och Margherita Mazzucco är suveräna på att få fram det komplexa känsloregistret hos de unga flickorna, när de med enkla ansiktsuttryck och trotsiga blickar förmedlar exakt vad de känner.

Maniska väninnor

Både Lenù och Lila har ett nästan maniskt, lätt självdestruktivt förhållande till varandra. De kan inte få nog av sin bästa vän, men de kan inte heller acceptera att den andra är bättre eller skickligare på något.

Lenù är tillbakadragen, introvert och ständigt osäker på sin egen självbild, medan Lila är högljudd, bråkig och tar de utmaningar hon ställs inför på rak arm. Tillsammans bildar de en fantastisk dynamik och bjuder på en strålande dramaturgi.

Ferrante och serieskapare Saverio Costanzo har återskapat ett unikt universum, in i minsta detalj, och ger oss en unik inblick i barnasinnet och den gryende vuxenvärlden. Allt serveras osentimentalt, rått och nedtonat. Vissa av karaktärerna tippar över i stereotyper, men det är inte nämnvärt plågsamt.

My Brilliant Friend är en rakt igenom kompromisslös serie och trots sina många till synes vardagliga ”trivialiteter” är detta ett outsägligt komplext och behagligt/obehagligt drama. Ackompanjerat av ett sansat soundtrack, snyggt foto och ett färgstarkt, exceptionellt genuint och intressant persongalleri kan vi efter åtta avsnitt knappt vänta på att få följa tjejerna på den brokiga väg som livet har i beredskap för dem. 6 klockrena stjärnor.