Recension: Marseille, säsong 1

Vi är inte direkt bortskämda med originalserier från Netflix, men även om de inte levererar otroliga mängder kvantitet så är de åtminstone (överlag) ytterst bra på kvalitet när det gäller de egna produktionerna. Serier som Orange is the New Black, House of Cards, Daredevil, Bloodline, Narcos och Jessica Jones har imponerat på och underhållit oss. Enda missen hittills är väl besvikelsen Marco Polo. Marseille är ännu en storsatsning från streaming-jätten och har tunga namn i rollistan – men tyvärr lever inte resultatet upp till förväntningarna.

https://www.youtube.com/watch?v=58wUpuNLtr8

Marseille är Netflix första egenproducerade serie utanför USA. Netflix är en aktör som i allt högre utsträckning förekommer på den globala arenan och därför anpassar de sitt material till lokala marknader. Marseille-serien har marknadsförts som ett slags europeisk version av House of Cards (vilket i sig är en märklig jämförelse eftersom ursprungsserien House of Cards ju kom från Storbritannien), men tyvärr kommer den inte i närheten av Frank Underwood & Co.

Efter 20 år på toppen av makten i Frankrikes näst största stad, det mångkulturella Marseille, har borgmästaren Taro (Gérard Depardieu) beslutat sig för att dra sig tillbaka, pensionera sig och låta sin unge skyddsling Lucas Barres (Benoît Magimel) ta över rodret. Men när han ska stiga ner från tronen blir han huggen i ryggen av sin tilltänkta efterträdare. Som en sårad björn slickar Taro sina sår och svär att hämnas och ett aldrig ska lämna sitt älskade Marseille i händerna på förrädaren Barres. Maktkampen har börjat.

Marseille är en av Europas mest mångkulturella städer, som Europas portal mot Medelhavet har den stora hamnstaden i alla tider lockat till sig invandrare från andra sidan havet. Staden har en exotisk blandning av getton, antika romerska ruiner, modern arkitektur och turistkvarter. Och fransk politik är inte främmande för korruption, smutsiga maktkamper och sexskandaler. Med andra ord bör allt vara upplagt för ett spännande och intressant drama i en av Europas mest fascinerande städer. Men vad får vi?

Ovanligt karikerade och stereotypa karaktärer, där man ser vem som är skurken med en gång. Medan House of Cards kamouflerar sina skurkar i skräddarsydda kostymer och italienska designskor går skurkarna i Marseille runt med stora neonskyltar ovanför sina huvuden där det blinkar ”Skurk!”. Från första scenen med Barres är det ingen tvekan om att vi har att göra med en oärlig person, och hans maffiakumpaner känns nästan arketypiskt parodiska. Handlingen, som kretsar kring en enorm utbyggnad av hamnpromenaden runt kasinot, som kommer att innebära inkomstförluster för den illegala spelindustrin, är trovärdig och relevant, men karaktärerna förstör realismen. Det är OK att Barres allierar sig med den lokala maffian, men att han helt öppet konspirerar med Marseille kriminella element känns bara korkat. Och att borgmästarens dotter, Julia (Stéphane Caillard), fortsätter att dejta sin småkriminella pojkvän tror att vi helt enkelt inte på.

Ingen fransk film eller TV-serie är komplett utan en rejäl dos sex och bara bröst, vilket definitivt inte stör oss nämnvärt mycket, men Marseille verkar nästan vara desperat i sina försök att piffa upp handlingen, vilket ofta bara känns oengagerande. Svulstig och överdramatisk musik försöker skapa höjdpunkter av något som inte finns där. Vi är inte heller överdrivet förtjusta i massor av slowmotion ackompanjerad av påklistrade citat från avsnittet vi just har sett. Vi får lite för många associationer till brasiliansk såpopera.

Depardieu ska definitivt inte lastas för resultatet, han levererar varorna och är en mycket trovärdig politiker som är mätt på framgång. Han kan visserligen kritiseras för att gå lite på rutin, men detta är en roll som är gjord för hans stil och personlighet. Även Stéphane Caillard är bra i rollen som hans engagerade dotter och märkligt nog känns hennes liv ofta mer intressant än allt som sker i stadshuset. Rent tekniskt är Marseille en välgjord produktion, med läckert foto och bra klippning och scenografi. Hade bara handlingen varit mer fängslande och karaktärerna mer trovärdiga så hade detta kunnat bli en sevärd serie.

Ska Netflix fortsätta att växa och vara relevant så måste de få fram bättre egenproducerade serier än det här! 3 lövtunna stjärnor till Depardieu & Co.

Bildkvaliteten är helt enkelt exemplarisk. Tjusig skärpa, naturliga färger och en balanserad svärta. Ljudet på strömningskvaliteten är inte heller någon besvikelse. Samtliga 8 avsnitt ligger på Netflix.