Recension: Lupin, säsong 1 – del 2

Under mörkaste januari kunde vi mysa framför TV:n med en lekfull, munter och väldigt charmig fransk gentlemannatjuv. Den andra delen av den första säsongen fortsätter på exakt samma sätt, men saknar lite av överraskningsmomentet och uppfinningsrikedomen.

Handlingen bygger löst på den franska fiktiva gentlemannatjuven Arsène Lupin (en bokserie från början av 1900-talet som är skriven av Maurice Leblanc) och vi möter den driftige Assane Diop (Omar Sy) som livnär sig helt i Lupins anda.

Del 1 av den första säsongen slutade hastigt med att Assanes son, Raoul, försvann i tomma intet i en kuststad i Bretagne. Assane är fast övertygad om att det är familjens ärkefiende, den genomkorrupta finansmogulen Hubert Pellegrini (Hervé Pierre), som ligger bakom kidnappningen.

Temat för den här omgången är att rädda sonen, samt att fullborda en listig hämnd mot Pellegrini som svärtade ner Assanes far och drev honom i döden – som en röd tråd lurar den ”omöjliga” kärleken som en gång försvann …

Både handlingen och persongalleriet är starkt karikerade och överdrivna, här målas det fortfarande med bred pensel, med dumma/naiva poliser och hopplöst lättlurade offer, men det är en stil som passar den opretentiösa, äventyrliga rövarhistorien.

Omar Sy är fortfarande ett fynd i rollen som den kreativa, lättsamma och oerhört energiska mästertjuven. En tvättäkta gentlemannatjuv som bara rånar de som tål förlusten, aldrig bär vapen och ror allt i land på ett spektakulärt och fiffigt sätt – ständigt med ett brett leende i ansiktet och en rapp kommentar på lut.

Det ska dock sägas att Sy inte är en man som är så lätt att dölja. Med sin kraftiga och resliga kropp är det lätt att genomskåda många av hans förklädnader. Men trovärdigheten i handlingen är inte kriteriet som haft högst prioritet när manuset författades, och det är inte heller meningen i en sådan här befriande eskapistisk serie där lekfullhet, djärvhet och charmoffensiv har störst fokus.

Ännu en gång får vara med på en vykortsturné i den episka ”Ljusets stad”, med Triumfbågen, Eiffeltornet, Seine och Musée d’Orsay i centrala roller. Trots vackra omgivningar går det lite trögt i de första avsnitten av den här vändan, där jakten på kidnapparna varken är spännande eller har samma wow-faktor som del 1 av den första säsongen.

Spänningen stiger när Assane använder sig av alla medel och listiga metoder för att få Pellegrini att gå i fällan. Finansmogulens naiva dotter, och Assanes före detta flamma, är en viktig bricka i den intrikata plotten.

Som kuppserie fungerar Lupin fint, även om den inte är riktigt i klass med genrens allra bästa. Det är när knep och dubbelspel avslöjas som det verkligen svänger om den, på det mer personliga planet behandlas både karaktärer och relationer för ytligt.

Vi tycker inte att det verkar stå lika mycket på spel för Assane i del 2, trots detta är kuppserien fortfarande lekfullt serietidningsaktig och charmig. Så absolut godkänd, lättsam underhållning för en regnig sommarkväll. 4 stjärnor.