Recension: Lioness, säsong 2

Serieskaparen Taylor Sheridan (Yellowstone, 1883, 1923) kan verkligen mer än bara servera oss förträffliga cowboy-dramer som utspelar sig i mäktiga Montana.

Innan han fick carte blanche hos Paramount+ var han en mycket skicklig manusförfattare (och regissör) av långfilmer. 2015 släppte han den brutala knarksmugglar-actionthrillern Sicario, som fick en uppföljare 2018.

De här filmerna, som handlar om den enorma och ytterst våldsamma narkotikatrafiken från Mexiko in i USA:s alla avkrokar, drar han växlar på i den andra säsongen av spionthrillerserien Lioness.

 

Joe (Zoe Saldaña, Avatar: The Way of Water) leder ”Lioness”-programmet. Ett CIA-elitteam som består av kvinnliga undercover-specialagenter med uppdraget att slå ut terroristorganisationer från insidan (vilket påstås vara baserat på ett verkligt spionprogram). Agenterna har främst rekryterats från tjänstgöring i Afghanistan och Irak och har sett sin beskärda del av helvetet på jorden, vilket har format dem.

Som Joe lakoniskt, försiktigt tröstande, säger till ett offer för terrorism:

My agency doesn’t do courtrooms.

Förra säsongen rekryterade hon den skadeskjutna soldaten Cruz Manuelos (Laysla De Oliveira, Locke & Key). Målet var att eliminera en av de högsta ledarna för terroristoperationer med ursprung i Mellanöstern. Den här omgången är det mer ”vardaglig” terror som den misantropiska CIA-chefen Kaitlyn Meade (Nicole Kidman, Big Little Lies) tvingas ta hand om.

En kvinnlig kongressledamot kidnappas, hennes familj avrättas och gömstället lokaliseras till en liten by precis på andra sidan gränsen mellan Texas och Mexiko. Fallet får storpolitiska konsekvenser och högsta prioritet i det vitmålade huset på 1600 Pennsylvania Avenue, eftersom ledtrådar pekar mot Kina (och Ryssland).

Utrikesministern (Morgan Freeman) och presidenten vill visa politisk handlingskraft och skicka en kristallklar signal till de två banditstaterna, men att vanliga amerikanska soldater ska marschera över Rio Grande anses omöjligt – de kontaktar därför CIA-topparna Westfield (Michael Kelly, House of Cards) och Meade. Dramat är oåterkalleligen satt i rullning!

Vägen in blir Lioness-programmet, den här gången med syftet att rekrytera brorsdottern till ledaren för en av Mexikos tre största drogkarteller. Men kan Joe verkligen lita på att kapten Josephina Carrillo (Genesis Rodriguez, The Umbrella Academy) sätter sitt land före sin familj när hon ställs öga mot öga med knarkkungen?

In träder den råbarkade, erfarna ringräven Cody, som har sett sin beskärda del av action i sitt yrkesliv. Uppdraget blir att befria gisslan och se till att världen blir medveten om den livsfarliga, spektakulära räddningsoperationen.

Utan att avslöja för mycket av handlingen kan vi avslöja att Sheridan uppenbarligen har fått en större budget den här säsongen. Den inleds också med ett par intensiva, nervkittlande actionscener – där det inte sparas på vare sig kulor eller krut!

Handlingen känns mer närgången och handgriplig i den andra säsongen, när CIA gör allt för att bryta banden mellan diktaturstaten Kina och den mexikanska drogkartellen. Ekonomiska intressesfärer och oljeintressen står på spel. Spänningen är påtaglig när Joe återigen kastas in i stridens hetta, medan man och barn sitter hemma och hoppas på det bästa. Samtidigt har kidnappningen i Washington blivit en partipolitisk fråga, där CIA nu måste kämpa mot kongressen för att få stöd för operationen, medan ”grabbarna på golvet” gör sitt bästa för att granska och träna/bryta ner den nya Lioness-rekryten.

Karaktärsskådespelaren Michael Kelly är enastående som mannen som känner Washingtons alla politiska intriger och irrgångar som sin egen ficka, medan Kidman utstrålar trovärdighet och pondus som CIA-chefen som koncentrerar sig på den brådskande uppgiften.

Men ännu en gång är det den eldiga Saldana som stjäl showen. Hon går in i varje scen och ”tar över” rummet – den här säsongen med en attityd och beslutsamhet som skrämmer även de mest dekorerade officerarna. Oavsett om det är i fält, på hemmaplan eller i Ovala rummet har hon en extraordinär närvaro. Hennes karakteristiska ansikte är uttrycksfullt och fängslande.

Pressen har fått tillgång till halva säsongen (de fyra första avsnitten), där det är de två första som verkligen får adrenalinet att pumpa. Sheridan har också skrivit ett manus som har ett persongalleri med mycket mer än gormande officerare och heta stridsscener.

Hemma kämpar Joe för att lugna sin man och en dotter som alltmer förstår vad mammas ”jobb” handlar om. I Meade-villan förlitar hon sig på sin sansade make (Martin Donovan) som vet precis tillräckligt mycket om vad som pågår för att kunna dra i trådarna och påverka sitt omfattande DC-nätverk. Hennes dialog med maken är ett av de mer politiskt intressanta ögonblicken i serien. De ibland stereotypa actionkaraktärerna får därför ett större mänskligt djup och blir människor av kött och blod som vi fascineras av och kan engagera oss i.

Då är det värre ställt med ”vrålaporna” som ska utföra de farligaste uppdragen. Vi är övertygade om att hemliga elitsoldater inte är byggda riktigt som vi andra, men här presenteras de som simpla adrenalinjunkies med en överdriven förkärlek för svordomar, infantil mobbning, skjutaspel och vulgariteter. SWAT-teamet är reducerat till karikerade alfahannar – vilket är synd, för på de flesta områden presenterar Lioness politiskt maktspel när det är som mest genuint.

Serien kan inte mäta sig med 1883 när det gäller djupt engagerande karaktärer som kläs i en uppsjö av mänskliga svagheter och brister, inte heller har den de ökända familjegräl och smutsiga ekonomiska maktkamper som kännetecknar Yellowstone, eller den brutala vardagsbrottslighet som präglar Mayor of Kingstown. Men i den andra säsongen lyckas Sheridan kombinera aktuellt politiskt drama med enastående action och huvudpersoner vi bryr oss om. Och det räcker precis för 5 svaga stjärnor. Rekommenderas!

Den andra säsongen av Lioness har streamingpremiär på SkyShowtime fredagen den 1 november.