Recension: Lady in the Lake

Det måste sägas att Apple TV+ definitivt inte är globala streamingtjänsten som har flest (aktiva) abonnenter. Inte heller har den den tätaste frekvensen av nya releaser – men om du ger tjänsten en chans så hittar du en förvånansvärd mängd guld i arkivet.

Med serier som Ted Lasso, For All Mankind, Slow Horses, Silo, Lessons in Chemistry, Masters of the Air, Hijack och Presumed Innocent har Apple lagt ribban högt.

Men aldrig tidigare har de serverat oss en så välgjord och ytterst originell serie som Lady in the Lake.

 

Visionär serieskapare

År 2019 gav den amerikanska författaren Laura Lippman ut romanen Lady in the Lake, som delvis bygger på verkliga händelser i hennes hemstad Baltimore.

Hon har nu lämnat över stafettpinnen till Apple TV+ och den visionära serieskaparen Alma Har’el (Bombay Beach, Shadow King, Dave).

Och Har’el gör nästan allt själv, i egenskap av skapare, manusförfattare och regissör av den sju avsnitt långa miniserien. Med god hjälp av en enigmatisk Natalie Portman (Léon, Black Swan) har hon skapat en häpnadsväckande serieupplevelse.

Vart tog Tessie vägen?

Hösten 1966, på självaste Thanksgiving, försvinner en ung flicka, Tessie Durst (Bianca Belle), under den stora paraden som passerar genom de röriga gatorna i Baltimore. Hennes familj är känd och älskad i stadens judiska samhälle och hennes försvinnande gör ett särskilt stark intryck på den småborgerliga hemmafrun Maddie Schwartz (Portman).

Händelsen blir en väckarklocka för Maddie och startskottet för en rad livsförändringar för henne och hennes familj. Efter att i åratal ha tagits för given av en korkad, chauvinistisk make får hon till slut nog och lämnar huset – där och då! Kvar finns pappa och son, medan hon skaffar sig en lite sliten lägenhet i stadens sämre kvarter.

Här fördjupar hon sig i försvinnandet och rycks med när ägaren till en akvarieaffär arresteras för mordet. Maddie Morgenstern (som hon nu heter) är övertygad om att det ligger mer bakom historien än vad polisen avslöjar, och efter att ha fått jobb på stadens största tidning (som ”hjälplinje” för medborgarnas vardagsproblem) börjar hon med en egen utredning.

Efter ett fejkat inbrott får hon hjälp av den mycket hjälpsamme polismannen Ferdie (Y’lan Noel), som bidrar med mer än bara juridisk assistans …

Det råkar bara vara så att relationer mellan olika raser inte precis sågs med blida ögon i det rasmässigt splittrade Baltimore 1966. Så Maddie och Ferdie måste ligga lågt.

Det ligger en död kvinna i sjön!

Lady in the Lakes eleganta lilla knorr är att vi som tittare redan i första scenen får veta att Cleo Sherwood (Moses Ingram) har blivit mördad, när vi så småningom kommer till det mordet, drygt halvvägs genom serien, får Maddie vatten på sin kvarn och anar ett sammanhang mellan de två fallen.

Cleo har dubbla jobb för att få familjens ekonomi att gå ihop. Som levande (!) skyltdocka i stadens fashionabla damklädesbutik på dagarna och nattklubbsvärdinna på nätterna – på den lokala maffia/drog/gambling-bossen Shell Gordons klubb ”Pharaoh”.

Hennes smått hopplösa make är wannabe-ståuppkomikern Slappy Johnson (Byron Bowers), men han lite väl förtjust i att festa och dricka för att kunna försörja familjen. Han avskyr dock Shell, som i sin tur inte tål den lokala toppolitikern som har lovat att rensa upp bland stadens kriminella avskum.

Cleo har uppenbarligen många brustna drömmar. Scenen är satt!

Generiskt kriminaldrama?

Till en början kan man tro att Lady in the Lake ännu ett generiskt kriminaldrama som fokuserar på två till synes olösta, möjligen sammanlänkade, mord. Men brotten är bara bakgrunden, ja nästan kulissen till Lippmans och Har’els fascinerande berättelse om kvinnors kamp för självförverkligande, de eviga motsättningarna mellan klasserna, sexismen och den underliggande rasismen som sjuder i sydstatsstaden Baltimore.

Och rasismen går verkligen inte bara åt ett håll, till exempel har Shell inte mycket snällt att säga om vita och/eller judar.

För att berätta denna fascinerande historia använder Har’el sig av ett par otroligt effektiva och förtrollande grepp, på både visuell och narrativ nivå. Naturligtvis med god hjälp av Lippmans fängslande grundmaterial.

Det är en relativt långsam berättelse, där Har’el ger karaktärerna gott om tid att bygga upp sig och berättelsen att utvecklas och breda ut sig. Med ständiga tillbakablickar från huvudpersonernas förflutna lär vi känna dem mer och mer, samtidigt som allt fler av mordgåtans pusselbitar faller på plats.

Framför allt Maddie har ett förflutet med fler hemligheter än det finns tunnlar i Schweiz. Som lager som skalas bort från en lök kommer vi närmare Maddies komplexa (obehagliga) kärna.

Ett visuellt fyrverkeri!

På det visuella planet tar serien andan ur oss! Det är en sak hur det amerikanska samhället (och kostymerna) på 1950- och 60-talen har återskapats in i minsta detalj, men subtila antydningar i kläder, mystiska blodspår och dialog mellan raderna leder oss till den skrämmande sanningen.

Dessutom ackompanjeras serien av ett vackert musikspår och svängiga låtar signerade Nina Simone och liknande klassiker. Texter som får fram karaktärernas längtan, förlorade hopp och (hopplösa) drömmar.

Och i sista halvan, när Maddie i ett befriande morfinrus drömmer sig bort i ett fantasiland (?), tar musiken verkligen fart och låter pukor och basuner hamra fritt under tiden som hjältinnan dansar sig genom det ena musiknumret mer galet och skräckinjagande än det andra. Efter nästan sex timmar i Maddies värld är vi nästan utmattade!

Den gripande historien toppas av suveränt skådespeleri, framför allt från enastående Portman och Ingram, men också ett antal biroller som verkligen lyfter serien och underhållningsvärdet.

Har’el har förvandlat en gripande kriminalroman till uppslukande serie i bästa noir-stil. Ett riktigt visuellt fyrverkeri, med ett helt säreget uttryck som kommer att sätta sig fast i hippocampus – och om du har en sjöhäst hemma i ditt eget lilla akvarium så kommer du aldrig att se på den på samma sätt igen.

Kandidat till Årets bästa?

2024 har visat sig vara ett ganska så märkligt serie-år. Efter flera års kraftiga nedskärningar i innehållsproduktionen hos de stora streamingtjänsterna släpps nu betydligt färre serier än för bara 2–3 år sedan.

Ändå har vi bara kommit drygt halvvägs genom året och redan belönat tre serier med sex stjärnor: Shōgun, Ripley och nu Lady in the Lake – och vi har fortfarande inte sett säsong 3 av The Bear.

Lady in the Lake har global streamingpremiär på Apple TV+ den 19 juli, då släpps de två första avsnitten, sedan följer nya avsnitt varje vecka. Recensionen är baserad på samtliga sju avsnitt.