Recension: La Palma

Det kreativa gänget på Fantefilm ligger bakom tidigare imponerande norska katastroffilmer som Vågen, Skalvet och Nordsjön. Lekfull popcornunderhållning av bästa Hollywood-kvalitet.

Men när de nu för första gången rör sig utanför Norden, med en betydligt större budget än tidigare, verkar det tyvärr som om de har tappat fotfästet och riktningen.

Streamingjätten Netflix har en imponerande portfölj av lokalproducerat nordiskt innehåll.

Från The Rain, Störst av allt, Home for Christmas, The Playlist, Julstormen, Kastanjemannen och Clark till Miljardärsön och Helikopterrånet. För att nämna några höjdpunkter.

Många av produktionerna har också nått stora tittarsiffror globalt. Troll är till exempel den mest streamade icke-engelskspråkiga originalfilmen någonsin. Nu har Ted Sarandos & Co ingått ett partnerskap med Fantefilm. Vad de får är dock inte någon utpräglat nordisk serie.

Naturkatastrofer som underhållning

Efter att Fantefilm-teamet återskapat enorma flodvågor och tunnelbränder och förstört Oslos skyline fick de se sig om utanför Norden för att hitta en ny naturkatastrof. Som bekant är det ganska ont om aktiva vulkaner här hemma i Norden – på Kanarieöarna däremot …

Välkommen till skandinavernas obestridda favoritresmål när temperaturen kryper ner mot nollstrecket: Teneriffa, Gran Canaria, Lanzarote och La Palma.

En ögrupp där vintertemperaturen är behaglig och vi nordbor kan avnjuta en iskall öl till ett (relativt) lågt pris samtidigt som vi skickar Instagram-strandbilder till våra ”vänner”.

Den vulkaniska ögruppen lockar årligen nästan lika många turister från de Norden som från Storbritannien och fler skandinaver än tyskar – här träffar man garanterat på svorskspråkiga servitörer.

Dysfunktionell kärnfamilj

Strax före julhelgen anländer den lilla kärnfamiljen Fredrik (Anders Baasmo, Exit) och Jennifer (Ingrid B. Berdal, Westworld) med tonårsbarnen Sara och Tobias till pittoreska La Palma. Där ska de ladda ladda batterierna och (förhoppningsvis) få den dysfunktionella familjen på rätt köl igen.

Men Fredrik dricker för mycket, förstår inte mammas livsstilsförändring och gillar inte hennes (förmodade) flirtande med hotellpersonalen. Och barnen vill helst slappa på hotellrummet.

Spänningen är påtaglig och kompliceras ytterligare av att Tobias har en utmanande diagnos (autism?), medan den introverta Sara plötsligt bestämmer sig för att ”komma ut ur garderoben”.

När katastrofen inträffar är familjen minst sagt inte helt synkroniserad.

Trauman

På La Palma befinner sig också den unga geologen Marie Ekdal (Thea Sofie Loch Næss, So Long, Marianne) och hennes bror. Båda med trauman från tsunamin i Thailand.

Marie har vulkanisk aktivitet som specialfält och arbetar under den erfarne lokale geologen Alvaro (Jorge de Juan). För några år sedan tryckte han på den stora röda knappen och slog larm om ett vulkanutbrott och en tsunami som aldrig inträffade, så han är nu ytterst ovillig att ”ropa varg” igen.

Men Maria och hennes isländske kollega Haukur (Ólafur D. Ólafsson) är fast övertygade om att en monumental katastrof är under uppsegling.

De blir ännu mer säkra när en grupp turister kokas levande (inklusive den makalösa Vivild F. Berg från Pørni) och svavelgasen exploderar från den vulkaniska bergstoppen – rakt över huvudet på intet ont anande turister.

Situationen blir kritisk när ett askmoln får ett flygplan att krascha in i bergssidan och den största tsunamin någonsin hotar norra halvklotet. Under tiden sitter tiotusentals intet ont anande smesterfirare i sina strandstolar och har det lugnt och skönt …

På hemmafronten kämpar utrikesdepartementet med dålig tillgång till information och ett antal dödskallar som inte har stake nog att fatta ett (eventuellt) kontroversiellt beslut. Mitt i den krisstaben sitter Jennifers bror Jens (Thorbjørn Harr) och försöker hjälpa familjen.

Formelbaserad

Katastroffilmer är en mycket specifik genre, där man nästan har en färdig mall som man måste pressa in handlingen i. Och manusförfattarna Harald R. Eeg och Lars har verkligen inte tänkt en enda originell tanke under skrivprocessen.

Det finns alltid kvalificerade forskare som högljutt slår larm och alltid en massa korkade byråkrater/politiker som inte tar dem på allvar. Och så finns det alltid någon som ser det uppenbara före alla andra.

Dessutom utsätts vi alltid för ett gäng korkade personer i kategorin ”vanligt folk”, som fattar en rad dåliga beslut. Oftast dramatiserat med olika händelseförlopp, där vi vet att några kommer att stryka med och att andra klarar sig genom katastrofen.

I slutändan är det den vanliga vardagshjälten/hjältinnan, protagonisten, som räddar dagen.

Vi vet med andra ord vad vi har att vänta oss och i centrum för genren finns den sedvanliga uppbyggnaden till själva katastrofen och dess klimax – och på just det området levererar La Palma verkligen!

Förträffliga specialeffekter

Från de mörka och fuktiga grottorna inne i berget till den expanderande sprickan, gasutbrottet, lavaflödet och den efterföljande flygkraschen och tsunamin, levererar La Palma gång på gång.

Vi har nog aldrig sett mer övertygande specialeffekter i en nordisk produktion, katastrofen är verkligen realistisk. Det är uppenbart att det här är en av Nordens dyraste produktioner, vi får se häftiga rejäla specialeffekter som inte är sämre än i stora Hollywood-produktioner. Men så var det ju det där med karaktärerna och själva handlingen …

Om vi ska bli någorlunda känslomässigt engagerade i katastrofen så måste vi faktiskt bry oss om huruvida huvudpersonerna överlever eller inte. I La Palma är det bara Næss som spelar en person som vi faktiskt bryr oss om, de andra ser vi helst att de dör en brutal och plågsam död.

Dessutom fattar många av personerna helt hopplösa och obegripliga val. Som att inte hoppa på en båt, att inte släppa ut fångar ur fängelset medan lava strömmar genom gallren – eller herrarna som (bokstavligen) väljer att hoppa ner i vulkanen. Kom igen!

Det är faktiskt inte bättre ställt med räddningsmanskapet, som sticker korkade pinnar i hjulen på varandra i stället för att faktiskt göra något. Allt är uppenbart överdrivet och stundtals pinsamt löjligt.

Varför måste det vara serieformat?

Allt oftare ser vi att en begränsad historia på liv och död måste berättas som en serie i stället för en långfilm.

I fallet La Palma gynnar varken den extra speltiden eller den artificiella uppdelningen av episoderna dramaturgin eller slutresultatet.

Den våldsamma historien skulle ha klarat sig bättre som en snabbare, mer intensivt klippt film, där mycket av dödköttet kunde ha lämnats kvar i klipprummet.

Faktum är att för lite tid ägnas åt paniken, flykten och kampen för att överleva, medan långa scener förgäves försöker få oss känslomässigt engagerade i den misslyckade familjen. Det hjälper inte heller att dialogen ofta känns konstlat konstruerad och att flera av skådespelarna underpresterar.

Kasper Barfoed (Kastanjemannen) står för regin, men den här gången lyckas han inte hålla spänningen vid liv genom hela serien.

Trots alla begåvade personer framför och bakom kameran får La Palma aldrig riktigt lavan att koka, det blir för mycket puttrande efterskalv, ackompanjerat av ett ointressant och karikerat persongalleri. Men tro oss, specialeffekterna som släpps lösa när katastrofen inträffar är på egen hand (nästan) värda att sätta tre av timmar i vintermörkret. 3 stjärnor.

La Palma har global streamingpremiär på Netflix den 12 december, då släpps alla fyra avsnitten.