Recension: Kodnamn Annika, säsong 1

Nordiska serier har länge varit erkända utomlands, där många har fått etiketten ”Nordic Noir”.

Serier som Bron, Brottet, Wisting, isländska Katla och Jussi Adler-Olsens Q-filmer har öppnat dörrarna för en helt ny marknad för nordiska deckare.

Inte undra på att streamingjättarna har hoppat på trenden, med Netflix Kastanjemannen som ett av de mer framgångsrika projekten.

 

Lång tradition

Kvinnliga kriminal-/actionhjältinnor är verkligen inget nytt på vita duken, med ikoniska karaktärer som Anne Parillaud i Luc Bessons Nikita, Bridget Fonda i Point of No Return, Angelina Jolie i Salt, Kristen Bell i Veronica Mars, Rachel McAdams i True Detective, eller den vildaste av dem alla: Jodie Foster i När lammen tystnar.

Och nu har vi verkligen fått en ärkenordisk krimhjältinna.

Det är serieskapare Mia Ylönen som tillsammans med regissör AJ Annila (Peacemaker) har rekryterat huvudrollsinnehavaren Sannah Nedergård (Den svavelgula himlen) för något så originellt som en finsk-svensk kriminalcocktail. Och det fungerar (så småningom) förvånansvärt bra.

Finsk-svensk krim noir

Kodnamn: Annika tar oss med till vackra Helsingfors där Emma Haka (Nedergård) är en polisutredare som specialiserat sig på konstbedrägerier.

Den erfarna utredarens liv vänds upp och ned när Stockholmspolisen ber om hjälp i samband med en misstänkt konstauktion. En auktion där de misstänker att konsthandlaren Rasmus Ståhlgren (Ardalan Esmaili, Snabba Cash) ägnar sig åt omfattande penningtvätt, under täckmantel av sitt kriminella nätverk med internationella förgreningar.

Emmas intrikata uppdrag är att påvisa en tydlig koppling mellan Ståhlgrens konstverksamhet och det internationella brottssyndikatet Carpentiers penningflöde.

Men Emma är oerfaren som fältagent och Stockholmspolisen är hemlighetsfulla – och i skuggorna lurar den diffusa hjärnan bakom allt, Blanko.

Hennes uppgift blir inte lättare av att hon slits mellan sina två ”personligheter” och blir mer och mer lik Annika, med utsvävande livsstil och en hårt kriminella umgängeskrets. Till råga på allt dyker trauman från hennes barndom upp till ytan.

Trevande start

Det börjar irriterande skakigt, med flera karikerade svenska polischefer och en Annika som så uppenbart är undercover; med en väldigt misstänkt ”necessär” som hon pekar (filmande) åt alla håll och öronproppar som nästan skriker: ”Hallå där! Jag kommunicerar med en polisbil utanför.”

Men sedan växer serien, och inte minst karaktärerna, på oss. Inte minst tack vare en enastående Nedergård.

Annikas ögon och ansiktsuttryck är förtrollande, men samtidigt undrande och otroligt uttrycksfulla. Nedergård förmedlar ett imponerande spektrum av känslor och upplevelser genom smärta, glädje och förvåning bara genom ansiktsuttrycken. Att 29-åringen inte tidigare har spelat en huvudroll är nästan ofattbart.

Det finns visserligen ett par lösa och alltför enkla trådar i handlingen som varken är logiska eller följs upp på ett tillfredsställande sätt. Och det lassas också på med lite många upprepande tillbakablickar. Och, som tidigare nämnts, är några av karaktärerna överdrivna och irriterande klyschiga.

Engagerande persongalleri

Brottselementen och spänningsnivån ligger mycket nära sina amerikanska motsvarigheter, men det är det mångfasetterade persongalleriet och karaktärernas djup som gör att Kodnamn: Annika skiljer sig från mängden. Inte hos alla karaktärer, men ändå.

Seriens intressantaste drag är huvudpersonens personliga utveckling och hennes kamp för att jonglera med privatlivet som Emma och den tuffa, cyniska Annika på jobbet. Hennes relationer med sin sympatiska pojkvän, brokiga familj och tidigare kollegor är engagerande och väcker gensvar, vilket kryddar de mer generiska actionscenerna.

Avsnittet som utspelas hemma hos hennes (lätt dementa) pappa är säsongens starkaste, det pyr av spänning och äkta liv, och visar tydligt den uppenbara kollisionen mellan hennes två olika världar.

Eva Melander gör en gedigen insats som hårt prövad polis, medan Helena Bergström (Änglagård) briljerar som den lätt överdrivna champagnedivan i all sin prakt. Vi vill också lyfta fram Pekka Strang, som lyckas ge ett tvetydigt djup och mystik åt en tillsynes ”enkel” karaktär.

Den franska skådespelerskan Clarisse Lhoni-Botte har ett svårt jobb som femme fatale Béatrice Joly. En kvinnlig badass, som växlar mellan att vara Annikas nemesis och bästa väninna, men karaktären är för dåligt utvecklad och till att börja med konstlat konstruerad.

Lovande framtid för nordisk krim

På det tekniska planet imponerar Annika, med tydliga tecken på en stor budget och ett mycket professionellt team bakom kameran. Serien har helt fantastiskt foto (Sari Aaltonen), ljussättning och klippning. Den nordiska, tuffa naturen utnyttjas också för allt vad den är värd. Den sömlösa växlingen mellan svenska och finska fungerar också utmärkt och är en exotisk styrka.

Slutet är lite av ett antiklimax, men även här lyckas manusförfattarna komma med en överraskande knorr.

Med sin första nordiska serie träffar nykomlingen SkyShowtime rätt, vilket bådar gott för lokala produktioner i en tid när streamingjättarna bantar innehållsbudgetarna hårt. Vi tar mer än gärna en vända till med den eldiga finska flamman Annika. 4 solida stjärnor.

Kodnamn: Annika har streamingpremiär den 30 september. Recensionen är baserad på samtliga avsnitt.