Recension: Katla, säsong 1

Den största strömningstjänsten av dem alla, Netflix, fortsätter sin väl medvetna strategi att erbjuda sina abonnenter mer lokalproducerat innehåll.

Nu har även Island (en nation med bara 340 000 invånare och ett språk som ingen annan talar) fått sin ”egen” serie. Och med ringräven Baltasar Kormákur som serieskapare, manusförfattare och regissör har det blivit en riktigt annorlunda och väldigt bra serie.

Om du tyckte att persongalleriet i den lysande norska HBO-serien Welcome to Utmark var knäppt och udda så vänta tills du möter det här isländska gänget ut i den karga, isländska vildmarken.

Från Hollywood till isländska legender

Infödde Kormákur är förmodligen mest känd för actionpackade Hollywood-filmer som Contraband, 2 Guns och Everest. Med Katla tar han med sig sin säregna visuella stil till hemlandet och mixar den med arketypisk isländsk folklore och en dos modern mystik.

Framför allt har han låtit Islands spektakulära och unika natur spela en nyckelroll, själva huvudrollen har vulkanen Katla.

Katla är en mycket aktiv vulkan men har inte haft något stort utbrott sedan 1918. Eyjafjallajökull hade däremot ett enormt och långvarigt utbrott 2010 som ledde till att stora delar av den internationella flygtrafiken påverkades. Det är i de drabbade områdena efter Eyjafjallajökull-utbrottet som Kormákur har förlagt (och filmat) sin berättelse.

Strandsatta i askan

Under en enorm glaciär ligger den aktiva vulkanen Katla. I mer än ett år har den haft ett nästan kontinuerligt utbrott och dränkt allt i sin närhet med ett tjockt lager smutsig och giftig aska, på samma gång som området pinas med mörka och ihållande askstormar.

De få, envisa och strandsatta invånarna som fortfarande bor kvar kämpar för att få livet att gå ihop, hålla smutsen borta från husdjur och utanför husets fyra väggar och sina egna lungor. De lever nästan på förgården till Helvetet.

I samband med utbrottet försvann Grímas syster (Guðrún Ýr Eyfjörð) Ása, under en dramatisk räddningsaktion. De isolerade invånarna som fortfarande klamrar sig fast råkar ut för ett par livsomvälvande upplevelser när de hittar person efter person vandrande naken, täckta av ett lager aska och stelnad lava, ute på ismassorna.

Vilka är de? Var kommer de ifrån? Och inte minst: vad vill de?

Bortbytingar?

På det öde hotellet (som är nästan lika läskigt, övergett och otillgängligt som The Overlook Hotel i Kubricks The Shining) i kalla Vík, styr den halvockulta chefen med fast hand.

Det finns knappast några gäster och om man vill ut och åka är det bara att ta en av de övergivna bilarna som står täckta av aska utanför. Till geologen som (högst ofrivilligt) kommer förbi berättar hon legenden om Katla-utbrottet på 800-talet, där de omkomna dök upp igen, levande, flera år efter utbrottet.

De var ”klonade” kopior, högst levande ”spöken” av de döda, så kallade bortbytingar. Nu verkar det som om historien upprepar sig – eller gör den?

Gamla minnen, konflikter och starka känslor rörs upp som öppna sår när det mystiska ”askfolket” intar den lilla platsen. Med största självförtroende och naturlighet finner de sig en plats i det lilla samhället och orsakar kaos, spänning och drama.

Byggs upp

Det går långsamt i början av säsongen, Kormákur tar för lång tid på sig att etablera universumet och karaktärerna. Det stråk- och pianotunga musikspåret är också lite väl insisterande. Handlingen dras ut i onödan. Men sedan lossnar det.

Det förklaras aldrig på ett tillfredsställande sätt varför ett fåtal personer har valt att leva helt isolerade i ett obeboeligt landskap utan framtidsutsikter, men de många udda karaktärerna skapar friktion och intressant mellanmänskligt drama.

Här finns den förnuftiga geologen som gått igenom en kris efter att hans son dog i en bilolycka, Gríma som förlorade sin syster, den märkliga svenskan Gunhild som jobbade på hotellet för 20 år sedan, den ärkekristna polisen som har en dödssjuk fru och börjar ana möjligheterna till ett bättre liv.

Alla är personer vars karaktär och moral sätt på prov av händelserna.

Visuellt bländande

Det är inte så konstigt att vi betraktar islänningarna som Nordens urfolk. De bor isolerade på en ö, med ett hårt klimat och långa, mörka vintrar och ett språk som tycks vara hämtat direkt från vikingatiden – det är nästan som att förflyttas tillbaka i tiden.

Det visuella är definitivt en av seriens främsta styrkor, Kormákur utnyttjar den dramatiska isländska naturen, det karga månlandskapet, det smutsiga askdammet och den vindpinade kusten.

Miljön är slående, kontrasterna brutala och landskapet fulsnyggt. Allt från den vulkaniska kusten till varma källor, dammiga städer, förfallna hus och insidan av glaciären är överväldigande, annorlunda och säreget.

Filmfotografen Árni Filippusson har fångat detta episka, öppna landskap på pricken, när vi svävar över den svartvita öknen och glider ner i de mörkaste djupen. På samma gång tar han oss intimt nära karaktärerna med dröjande närbilder på de väderbitna ansiktena.

Själva handlingen är inte den mest originella, men de vågade, brutala och ofta mycket kontroversiella besluten som Kormákur fatar är inget man ser ofta på en mainstream-strömningskanal. Och det tar vi av oss hatten för.

När mänsklig dårskap, moral och etik sätts på prov ställer Katla de fundamentala frågorna. Det är ofta plågsamt, man blir ofta upprörd – men man blir garanterat underhållen av detta originella drama från vår nordiska granne i väst.

5 stjärnor till en serie som vågar vara annorlunda.

Recensionen bygger på samtliga avsnitt av säsong 1, som släpps på Netflix den 17:e juni.