Recension: Jungle Cruise

Det är allmänt känt att en gigantisk film-blockbuster efteråt kan förvandlas till en åkattraktion på Universal Studios eller Disneyland, men det är desto mer sällsynt att det görs en film av en befintlig attraktion.

Det mest kända, och mega-framgångsrika, undantaget är naturligtvis Disneys egen serie Pirates of the Caribbean, som bygger på den ytterst populära Disneyland-attraktionen med samma namn. I åratal har Disney försökt hitta på en ny film(-serie?) som bygger på en annan populär attraktion: Jungle Cruise.

Mitt under coronapandemin blir den ”äntligen” lanserad, med samtidig premiär på Disney+ och några (få) biografer. Det mest positiva med filmatiseringen är att den är väldigt lik sin förlaga på Walt Disney World – men det är tyvärr också det som är mest negativt: det här har blivit en riktigt plastig/konstlad historia.

 

När första världskriget rasar i Europa ger sig upptäcktsresanden Dr Lily Houghton (ja en kvinna, och i byxor!) (Emily Blunt) iväg för att hitta mirakelträdet ”Tears of the Moon”, som kan bota alla sjukdomar och väcka folk till liv igen, djupt inne i Amazonas djungel.

Med sig henne i teamet får hon, något motvilligt, sin bror, som är en über-gay-dramaqueen (sådana är det uppenbarligen (fortfarande) okej att karikera …). Men syskonen Houghton behöver en båt och en hårdhudad kapten också. De väljer lurendrejaren (och lögnaren) Frank Wolff (Dwayne Johnson). Och hej vad det går!

Jungle Cruise är regisserad av spanjoren Jaume Collet-Serra, som för ett par år sedan imponerade med hajrysaren The Shallows och skräckisen Orphan. Han har en ytterst visuell stil som klär äventyrsfilmen väl, men tyvärr har Disney uppenbarligen bestämt att det ska kännas som om vi befinner oss inne i Disneyland-attraktionen ”Jungle Cruise”, och inte i en riktig djungel.

Allt är så extremt artificiellt digitaliserat och genomkoreograferat att all magi försvinner. Titta bara på öppningsscenen i biblioteket, det är som att titta på en parodi på en musikal från 1950-talet. Båten som transporterar våra vänner upp på Amazonfloden ser ut som om den är formgjuten i plast och alla blommor, insekter och fåglar är så perfekta att det lyser specialeffekter om dem. Faktum är att stilen är raka motsatsen till de mycket mer autentiska och charmiga Indiana Jones-filmerna.

Handlingen är ohämmat stulen från andra äventyrsfilmer, framför allt Mumien-serien, men även Indiana Jones, Den vilda jakten på juvelen och Disneys egen Pirates of the Caribbean-serie. De portugisiska conquistadorerna är rena rama kopiorna av spökpiraterna under ledning av Davy Jones.

Humorn, som serveras i form av en lång tirad av sliskiga skämt från Johnson, är faktiskt inspirerad av monologen i Disneyland-attraktionen, och fungerar sådär. Desto värre är att The Rock ser ut som att han är ”ännu en dag på jobbet” och knappt kan vänta tills klockan slår fem.

Om muskelknippet är en smula oinspirerat så glimtar det till desto mer varje gång Emily Blunt lyser upp skärmen. Charmig, fräck och med skinn på näsan spelar hon rollen som en kvinnlig upptäckare i en manschauvinistisk värld med glans. Och när Jesse Plemons tillåts härja fritt, med sin nazi-ubåt på Amazonfloden (!), så börjar det verkligen rocka av Jungle Cruise. Han är definitivt filmens galnaste och mest lyckade karaktär. Tyvärr får vi se alldeles för lite av Paul Giamatti, som också hade kunnat piffa upp den här standardfilmen.

 

Men allt är bara cruise control från början till slut, varken den riskfyllda båtfärden, birollerna eller handlingen kommer igång på allvar. Alldeles för formel- och algoritmorienterat och genomgående välpolerat. Fint att titta på, men väldigt harmlöst och så småningom lätt sövande.

Absolut en helt okej underhållningsfilm, med massor av popcorn och tillhörande dryck, men med en stor outnyttjad potential. 3 stjärnor. Och tro oss: det kommer uppföljare.