Recension: Julstormen

Per-Olav Sørensen är verkligen ingen novis i Netflix-sammanhang. Han har tidigare levererat gedigna och trovärdiga serier som Kampen om tungvattnet, Störst av allt och Home for Christmas. Att serieskaparen bommade rejält med den tendentiösa Royalteen får vi bokföra som olycksfall i arbetet.

Med Julstormen levererar han ännu en välarbetad, hjärtevärmande serie – där mänskliga relationer står i centrum för dramat.

Den här omgången serverar Sørensen oss ett fascinerande ensembledrama, centrerat kring en grupp okända karaktärer, och livsöden, vars liv kolliderar av en slump när de fastnar på Nordens största flygplats, OSL, dagen före julafton. Utanför rasar vinterstormen och alla flyg ställs in – vilket personerna hanterar på väldigt olika sätt.

I täten för det brokiga gänget finns popdivan Ida (Ida E. Broch) och hennes kuvade assistent, Ingvild. Ida är fåfäng, krävande, nedlåtande, men också osäker och orolig, och gör som hon vill – utan att ta hänsyn till andra.

I ett av de många vattenhålen på flygplatsen står den populära, och synnerligen sällskapliga, bartendern Marius (Jon Øigarden) bakom ölkranarna. Han måste bland annat hantera den arketypiske solturisten David (Jan G. Røise), som i hawaiiskjorta och shorts (!) kör på med paraplydrinkar och öl i god tid före avresan, den eminente pianisten med karriär på glid, Arthur (Dennis Storhøi), samt den förlorade dottern (Thea S. L. Næss) som är på jakt efter sin frånvarande pappa. På samma gång irrar en alltmer irriterad, och berusad, flygplatstomte runt i lokalen.

På små sidospår finns det gifta paret i kris, den spanska ensamstående mamman med sin sjuka son, den arroganta finanskvinnan som kräver en plats på första flighten till London, den romantiska och smått naiva flickdrömmen (Hanna Ardéhn) som försöker spana in Flygkaptenen, samt den omsorgsfulle bagagehanteraren (Valter Skarsgård) och den (uppenbart) förvirrande gamle mannen. Som en länk mellan människorna och de olika livshistorierna befinner sig den sansade flygplatsprästen (Maibritt Saerens).

Under detta hektiska, kaotiska dygn på flygplatsen flätas deras liv delvis ihop, familjehemligheter avslöjas, mänskliga brister och svagheter blottas, fasader raseras – och alla vill bara komma hem till jul.

Sørensen och manusförfattaren Lars Saabye Christensen har skapat en verkligt hjärtevärmande miniserie, med ett mångfasetterat persongalleri där vi alla kan känna igen svagheter, längtan och krossade framtidsdrömmar. Därmed inte sagt att vi blir serverade en svart komedi, det finns definitivt ljus och hopp i allt kaos och tilltagande förtvivlan.

Även om handlingen utspelar sig på Norges största flygplats så berättas en skandinavisk historia, med roller generöst fördelade på de tre länderna. Det är inte alls någon nackdel (eller en slump från Netflix sida), med starka skådespelare från Norge, Sverige och Danmark – vi hade bara innerligt önskat att det hade funnits mer skärmtid för härliga Ghita Nørby, när hon kliver in i en scen så stjäl hon fokus fullständigt.

Personen som ständigt har en stoisk fasad, trots ett inre kaos, är bartendern – och skulle Øigarden någonsin behöva en extrainkomst så skulle varenda bar i Norden anställa honom, han är en tvättäkta naturtalang och bevisar ännu en gång varför han är en av vår tids största karaktärsskådespelare!

Vissa av karaktärerna är överdrivet stereotypa och schablonmässiga, framför allt känns popdivan Ida mer som en klyscha än en människa av kött och blod, men på det stora hela får vi se trovärdiga roller. Alla parallellhistorier prickar inte lika rätt heller, ibland känns de mer som föga trovärdig ”utfyllnad”.

Sammantaget har Julstormen blivit en mycket sevärd, trevlig och känslomässigt stark, lite annorlunda, julberättelse. Den är både smått originell och har genuina människor som du bryr dig om – och det är väl precis vad jul ska handla om? 4 starka stjärnor.

Julstormen har global Netflix-premiär den 16 december, då släpps samtliga avsnitt. Recensionen är baserad på hela säsongen.