Recension: Indiana Jones and the Dial of Destiny

Star Wars gjorde Harrison Ford världsberömd, men det är och förblir som professorn med ett säreget intresse för arkeologi och fantastiska äventyr, Dr Henry Walton ”Indiana” Jones, Jr, som han fann sin enastående paradroll.

Duon Steven Spielberg (regissör) och George Lucas (producent, manusförfattare) skapade en otrolig äventyrsserie som hade förmågan att underhålla och fascinera både det yngre och det äldre gardet. Och Ford, med sin pojkaktiga charm och torra humor, var ett fynd i huvudrollen.

Den första Indy-filmen, den smått ikoniska Jakten på den försvunna skatten, hade premiär 1981 och den fjärde, Indiana Jones och kristalldödskallens rike, kom ut för så länge som femton år sedan.

Den efterlängtade – och covid-försenade – femte Indiana Jones-filmen har nu äntligen haft biopremiär. Och även om franchisen inte är direkt nyskapande så gör den verkligen sorti med dunder och brak.

 

Indys svanesång

I Indiana Jones and the Dial of Destiny får vi ännu en gång se den legendariske Harrison Ford iklädd fedorahatt, skinnjacka och piska när han med arkeologisk akrobatik svingar sig genom historien. Och tidsspannet är verkligen episkt i den sista filmen.

Den här gången har Spielberg överlåtit regin åt James Mangold (Walk the Line, Logan: The Wolverine), men som exekutiv producent har han fortfarande ett tydligt finger med i spelet.

Handlingen i Dial of Destiny är överdrivet äventyrlig, men övernaturliga element är inte främmande för filmserien, och inte heller är upprepade (ofrivilliga) möten med Tredje rikets militära arm okända för Indiana.

Än en gång måste Indy konfrontera nazisterna som är på jakt efter historiska, oersättliga skatter – och det är också där filmen börjar. Vi förflyttas till 1944, till en intensiv tågjakt genom de österrikiska Alperna, där nazisterna försöker komma undan med alla tänkbara historiska skatter och artefakter. Ombord på tåget finns Indiana och hans gamle vän Basil Shaw (Toby Jones).

Målet är att hindra nazisterna från att komma undan med den legendariska Longinus-lansen – men den visar sig vara en billig kopia. På tåget kommer Indy och Shaw över Arkimedes Antikythera. Ett instrument som påstås kunna framkalla ”sprickor” i tiden.

Men Hitlers lydiga hantlangare, ledda av en mycket ihärdig Jürgen Voller (danska Mads Mikkelsen, Casino Royale och Rogue One: A Star Wars Story), tänker minsann inte låta Indy & Co rädda dagen, och äran. Jakten är igång!

Men så försvinner artefakten i en flod i Alperna – verkar det som …

Indiana Jones and the Dial of Destiny (Foto: Lucasfilm / Walt Disney)

Klassisk Indy

Till skillnad från den lite mer experimentella Kristalldödskallens rike tar trion Spielberg, Lucas och Mangold oss med tillbaka till rötterna.

I öppningsscenerna ser vi en digitalt föryngrad Harrison Ford, 25 år yngre än sin faktiska ålder. Tekniken är densamma som Martin Scorsese använde i The Irishman, Fast betydligt förbättrad. Trots den imponerande tekniken ser dock Indys ansikte lite ”plastigt” ut.

Men tiden, visar det sig, hinner ikapp oss alla – även unika äventyrshjältar som Jones. När vi möter honom igen är han en man i början av åttioårsåldern som bor i en försoffad lägenhet i New York och konstant klagar på grannens höga musik. Indy verkar bitter och ensam efter sin sons död i Vietnam och sin skilsmässa från Marion (Karen Allen).

Trots sin höga ålder ger han fortfarande ett par lektioner på universitetet (för ett gäng fullständigt ointresserade studenter) och det är där han träffar den eldiga och gåtfulla, starkt historieintresserade Helena (Phoebe Waller-Bridge, Fleabag).

Indy känner först inte igen den unga kvinnan, men hon är hans guddotter, dotter till Shaw. Hon väcker den gamle arkeologens intresse och får fart på den gamle Indy igen. Han har givetvis tagit hand om Antikythera, men den är fortfarande en (stor) utmaning.

Arkimedes fruktade den potentiellt enorma kraften hos Antikythera, så mycket att han delade den i två delar. Vi får sedan följa med på en hisnande jakt runt jorden. Hela tiden kryddas berättelsen med små antydningar och hyllningar till Indys färgstarka historia. Till och med den hedervärde Sallah (John Rhys-Davis) dras fram ur glömskan.

Mangold har en mission, där tiden är det viktigaste elementet i den femte filmen. Trådarna ska knytas ihop och historien ska få ett hedervärt slut.

Lite väl invecklat

Det är ingen tvekan om att filmskaparna har fått så gott som fria ekonomiska tyglar av studion i den sista filmen – och det syns också på att den ena scenen är mer detaljerad, spektakulär och iögonfallande än den andra.

Å andra sidan, när man inte längre har några ekonomiska incitament för att ”kill-your-darlings” blir resultatet snabbt överlastat och, som i det här fallet, onödigt långt.

Med drygt två och en halv timme är detta den längsta Indy-filmen och det finns egentligen ingen anledning till det. Mangold & Co borde ha arbetat hårdare i klipprummet och kortat ner filmen åtminstone 20 minuter. Det finns för många långa scener och ibland ett något upprepande handlingsförlopp.

Handlingen är invecklad och inte alltid lätt att följa, men skådespelarna njuter av äventyret med stort ”Ä” och framför allt Ford imponerar som åldrande actionhjälte.

Som tur är har man inte försökt göra 80-åringen lika atletisk och heroisk som han var när han var 40, utan snarare tagit åldern, och livets visdom, på allvar. Den mest heroiska i Dial of Destiny är därför den handlingskraftiga Helena, hon är en smula politiskt korrekt och lite för mycket ”på speed”, men Waller-Bridge fungerar, med sin skarpa tunga och cyniska inställning till livet, bra som sparringpartner till Ford.

Precis som i Sheridan Taylors 1923 ser vi en roll som är anpassad till Fords höga ålder och det klär verkligen karaktären. Vi får en mer reflekterande och känslomässigt djupare Indiana, utan att han blir en babblande gammelfarfar i en gungstol – Indy kan verkligen fortfarande slåss, svinga piskan och spotta ur sig fräcka repliker.

Vår egen Mikkelsen kämpar å andra sidan med ett manus som gör honom mer till en stereotyp nazistskurk. Karaktären får för lite spelrum och är inte alls en lika intressant och komplex skurk som vi såg i exempelvis Casino Royale.

En värdig avslutning

Beslutet att klä filmen i en lite mild, nästan digital slöja gör att den ser ut som en studioproduktion hela tiden. Onödigt, om du frågar oss, och lite lätt störande.

Vi får också en extra spektakulär – och i överkant kreativ – slutscen, som vi inte är säkra på att alla kommer att ”svälja”, men på det hela taget har The Dial of Destiny blivit en värdig svanesång för en av de mest unika franchisarna i filmhistorien.

Allt avrundas dock på ett sätt som för oss närmare karaktärerna och ger dem ett välbehövligt känslomässigt djup. Ingen liten bedrift för en film som förlitar sig så starkt på äventyr, fantasi och spektakulära actionscener.

Efter många års väntan kan du nu se Harrison Ford i sin svanesång som en av filmhistoriens mest ikoniska karaktärer. Vi är inte övertygade om att Indy 5 kommer att locka många nya fans till serien, eftersom den vilar lite för tungt på sin egen (nostalgiska) historia, men för de av oss som växte upp på 1980-talet med den torre arkeologen med skinnjacka, hatten på sned och nära till den rappa piskan, är Dial of Destiny en värdig avslutning och en film du bara måste se. 4 stjärnor.