Recension: Hunters, säsong 2

Det har gått hela tre år sedan vi såg legendariske Al Pacino i hans första TV-serie – och i Hunters fick filmikonen verkligen vara lekfull i sin roll modern nazistjägare.

Trots gladvåldet, och den ofta absurt lekfulla humorn, hade Hunters både en allvarlig och mörk bakgrund, med krigsförbrytare från Hitlerregimen som gömde sig i USA – allt elegant insvept i superhjältemetaforer, serietidningsvåld och färgsprakande 1970-talsdekadens.

Blev serien lite smaklös och spekulativ? Tjaaa… Väldigt underhållande? Absolut! Att serieskapare David Weil har haft pondus, och mod, nog att göra ohämmad (men inte respektlös!) underhållning av detta är något vi tar av oss hatten för.

Serietidningsvåld med ”superhjältar” på nazistjakt

Serieskaparen (och manusförfattaren) David Weil har ogenerat låtit sig inspireras av bland andra Quentin Tarantino i både form och stil (inte minst Inglourious Basterds) och serverar oss en absurd nazistjakt.

Det var den stenrike filantropen Meyer Offerman (Al Pacino) som satte igång hela operationen och rekryterade sina ”jägare”. I verkligheten var det många nazister som flydde till USA och Sydamerika efter andra världskriget och höll sig gömda för att undvika åtal för sina grymheter mot mänskligheten.

När det förflutna kommer ikapp dem, bland annat genom en arg nunna, en snobbig b-skådespelare och en lesbisk (mörkhyad) FBI-agent, så visas ingen nåd. Ett härligt, udda gäng med äkta människor som har gott om mänskliga svagheter men som brinner för det de tror på.

Efter en uppseendeväckande operation i Spanien splittrades nazi-jägar-gänget och för primus motor, och finansiell välgörare, gick det inte (för att uttrycka saken så) ”så bra” …

Kom Hitler undan?

Vigilante-gänget är polis, åklagare och domare i en och samma roll, något som bara nykomlingen Jonah (Logan Lerman, Percy Jackson) ifrågasatte. När vi träffar Jonah igen befinner han sig på en lite dyster bordell i Paris, i nådens år 1979. Han har, som den enda i gänget, outtröttligt jagat en av de främsta nazisterna, Biff Simpson (Dylan Baker). Under ”gripandet” får han chockerande nyheter …

Säsong två växlar kontinuerligt mellan 1975, där Pacino i efterhand rekryterar vigilanterna och lägger upp sina berömda antinazistiska planer, medan spöken (och lik?) från det förflutna obönhörligen dyker upp, och 1979, där Jonah & Co nu känner lukten av den riktigt stora fula fisken. För dog verkligen Adolf Hitler i bunkern i Berlin, en aprildag 1945?

Hunters är en okonventionell, ofta provocerande, lek med genren. I rena rana Mission: Impossible-stil reser vi världen runt, från huvudstad till huvudstad, på jakt efter gömda nazister, med allt mer spektakulära avrättningsmetoder och ett komplext persongalleri.

Det blir hysteriskt roligt när vi tar en tur till en liten lantlig stad i de österrikiska alperna, med fräscha, blonda, joddlande (!) ungdomar, och en vansinnig nazistjägare som skär ut ögonen på en jude-profitör och nazistsympatisör. Fullständigt olämpligt och vulgärt, långt ifrån subtilt, men ändå skamligt roligt.

Fortfarande chockerande, men ojämn

Mycket fokus ligger på unge Logan Lerman den här säsongen, han både ser ut och beter sig (nästan) som en blandning av unga Pacino och Keanu Reeves. Extra fart bli det när en eldig och desillusionerad Jennifer Jason Leigh dyker upp. Med henne i gänget tas nazistjakten till nya höjder. Jonahs flickvän, Clara (Emily Rudd), fungerar som seriens ”normala”, moraliska kompass.

I de två sista avsnitten ändrar serien plötsligt tempo när Weil bestämmer sig för att göra en ”mörk” och förvånansvärt seriös avrundning av serien. Det näst sista avsnittet är det märkligaste av dem alla (tänk dig en blandning av I huvudet på  John Malkovich och Inglourious Basterds), medan slutet nästan blir ett kontrafaktiskt historiskt drama i Münchens rättssalar. Här bryter serien abrupt med sin egen, säregna premiss – och det hela känns lite skakigt.

Hunters är genomgående spännande, rolig, häftig, fascinerande och ibland väldigt, väldigt, konstig – men det fungerar. Den fräcka och ostyriga dialogen sitter som gjuten och våra färgstarka vänner river av den ena befriande sluga repliken efter den andra.

Den andra säsongen har tappat lite av chockeffekten vi fick av första omgången, och den är inte heller lika rolig. Det har tagit lång tid att snickra ihop den och vi är inte helt säkra på att Weil & Co helt har vetat vilken riktning de ska ta på vägen, för resultatet är en alltför ojämn säsong. Men 4 starka stjärnor blir det för denna märkliga hybrid.

Hunters säsong 2 hade premiär den 13 januari och består av åtta avsnitt, varav ett släpps varje vecka på Prime Video. Amazon har, tyvärr, redan meddelat att detta blir den sista säsongen. Recensionen är baserad på samtliga avsnitt.