Recension: Holland

Nicole Kidman har på allvar hoppat på streamingtåget och är nu med i flera nya serieproduktioner varje år. Ofta i ganska analoga rolltolkningar – så även denna gång, når hon dessutom är både producent och huvudrollsinnehavare.

Senast såg vi henne som stenhård CIA-agent i Taylor Sheridans Lioness.

Den australiska skådespelerskan har ett extra nära samarbete med streamingjätten Prime Video och i höstas avslöjades en kommande serie med Kidman och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna, Scarpetta.

I sin senaste film, Holland, är Kidman återigen en till synes framgångsrik hemmafru/lärare i förorten, med ett perfekt hem, en perfekt son i en perfekt amerikansk småstad som heter Holland, Michigan.

 

Rent tidsmässigt är det år 2000 i en irriterande trivsam stad som domineras av invånare med holländskt ursprung. Här stannar fruarna hemma, klär sig konservativt och säger inte emot sina män – det måste vara drömsamhället för ”dum och dummare” (AKA: Trump och Vance).

Stadens stora händelse är den årliga tulpanfestivalen – som den vackra och dygdiga Nancy Vandergroot (Kidman) ser fram emot med stor förväntan. Hennes framgångsrike make, optikern Fred (Matthew Macfadyen, Succession) är dock inte lika entusiastisk. Hans stora passion är att bygga en modelljärnväg som är en exakt kopia av staden och dess invånare, helst med deras lydige son (Jude Hill) vid sin sida.

Naturligtvis krackelerar den perfekta fasaden och Nancy börjar ana oråd när Fred ständigt reser bort i affärer – samtidigt som hon börjar bli förtjust i sin kollega Dave (Gael García Bernal).

Filmen är regisserad av Mimi Cave och lider av att Kidman har anförtrott den åt en oerfaren regissör, för även om grundpremissen är fascinerande så är resultatet en pinsam och synnerligen rörig och osammanhängande katastrof.

Det är svårt att kombinera thriller med farsartade komik, men när det lyckas kan det vara riktigt roligt – som till exempel i The Menu och Knives Out.

I Holland är Nancy oerhört angelägen om att upprätthålla fasaden och ”olyckliga” händelser och incidenter måste sopas under mattan så fort som möjligt. Hon är uppenbart kontrollerad av sin dominante och utåt sett vänlige make, men har fastnat i rutiner och manin att visa upp det perfekta livet.

 

Allting framställs dock bara som olidligt tråkigt, långsamt och rörigt intetsägande. Det dröjer nästan en timme innan dramaturgin börjar ta fart – och då kraschar första och andra akten i ett uppenbart osammanhängande kaos.

Under tiden som Nancys paranoia växer förblir världen runt henne densamma, och dåren Dave snubblar mellan komiska motiv och att vara en tuff och handlingskraftig man. Vi vet inte vad Dave kommer att hitta på i nästa scen – och det verkar inte som om García Bernal heller har någon aning om vad han ska göra.

Manuset är skrivet av Andrew Sodroski (Manhunt), men man skulle kunna misstänka att produktionen har haft ett helt gäng manusförfattare och många omskrivningar, för det här hänger verkligen inte ihop! Allt byggs föga subtilt upp till ett stort crescendo, men rinner sedan ut i sanden.

De flesta av de mer eller mindre subtila, ”märkliga” och oroande element som sätter stämningen i handlingen – till exempel ett gäng träskodansande invånare i konstiga kläder, skrämmande visioner och förtäckta anspelningar – känns artificiellt konstruerade och tillgjorda. Allt är upplagt för att vi verkligen ska ana att något inte är som det borde vara.

Nancy misstänker att Fred har en affär, men irrar omkring i sin egen paranoida bubbla. När hon börjar se syner anar vi att filmen ska ta en annan riktning, bara för att plötsligt (och oförklarligt) växla tillbaka igen. Hennes knäppa relation med Dave bli aldrig trovärdig och García Bernal är ett stort slöseri med talang i rollen.

När Freds mörka hemlighet avslöjas har vi tröttnat för länge sedan och tappat intresset för de märkliga karaktärerna. Trots en gedigen insats av Kidman, och bra foto och produktionsdesign, förtjänar Holland tyvärr inte mer än 2, smått irriterande, stjärnor.

Holland har global Prime Video-premiär i dag (27 mars).