Recension: Hillbilly Elegy

Om du fortfarande undrar varför fler än 70 miljoner amerikaner röstade på demagogen Donald Trump i höstens amerikanska presidentval så kommer Hillbilly Elegy att ge dig åtminstone en del av förklaringen till det ”oförklarliga”.

Självbiografi

Drama-ringräven Ron Howard har tagit sig an självbiografin av J.D. Vance (som i filmen porträtteras av Gabriel Basso och Owen Asztalos), från när han växte upp i fattiga arbetarklasskvarter på landsbygden i Ohio på 1980- och 90-talet tills han fullbordade den amerikanska drömmen och började läsa juridik på självaste Yale.

J.D. växer upp i ett samhälle präglat av växande klasskillnader, arbetslöshet och alkoholmissbruk, där den nuvarande generationen har ett sämre liv än sina föräldrar. I sina slitna shotgun schack-hem kämpar familjerna för att få allt att gå ihop – och framför allt att hålla ihop familjen.

Gruv- och kolindustrin har haft en nedåtgående trend sedan Reagans dagar och familjen Vance kämpar med arbetslöshet, en mamma, Bev (Amy Adams), som byter män oftare än hon byter strumpor, samt två barn som hon försöker uppfostra – men mörka skuggor från det förflutna återvänder ständigt.

Förfall

Det är inget muntert porträtt som Vance och Howard målar upp av samhället. Lantligt och vackert, visst, och med en orubblig levnadsregel om att sätta familjen först – men en människa tål inte hur mycket som helst utan att brista.

Männen är oduglingar och deltar inte i barnens uppväxt, Bev har ständiga raseriutbrott som hon låter gå ut över barnen. Utbrotten försöker hon bedöva med en stor konsumtion av alkohol och piller. När hon sedan blir av med jobbet på sjukhuset eskalerar den nedåtgående spiralen. Polisen blir en ofta återkommande gäst i hemmet och J.D. hamnar i en ungdomsmiljö som experimenterar med droger och ägnar sig åt att begå småbrott.

Bevs ståndaktiga mamma, Mamaw (Glenn Close), gör sitt bästa för att städa upp och dölja dotterns uppenbara brister och svagheter, men hon passar sig för att inte överskrida privatlivets gränser. När till sist allting går åt helvete ger hon upp familjeidyllen och dottern och övertar ansvaret för sitt barnbarn.

Tuffa mormor agerar

Livet hos mormor blir minsann ingen dans på rosor för unge J.D. Mamaw har varit med om det mesta och stuvat undan empatin för många år sedan. Dags att rulla upp ärmarna, få livet på rätt köl och prioritera skolan – det är enda vägen ur mammans självdestruktiva skugga. Men bakom den hårda fasaden anar vi hennes starka kärlek till sitt barnbarn.

Hillbilly Elegy, författarens mest personliga levnadsminnen från sin barndom, är i grund och botten en hyllning till starka kvinnor, och framför allt hans mormor. Inte ens när han sitter i viktiga jobbmöten på Yale accepterar han att det pratas skit om hans ”redneck-familj” eller barndomsstad.

Starka kvinnor

Och när det gäller kvinnorna så är det tre stycken som håller familjen (någorlunda) flytande: mormor, Bev och hans J.D:s syster Lindsay (Haley Bennett). Mamman växlar mellan självömkan, ilska och förtvivlan – komplexa personlighetsdrag som Amy Adams får fram på ett skrämmande äkta och effektivt sätt.

Lindsay flyr från familjen så snart hon kan, men i vuxen ålder måste hon försöka hålla ställningarna. Återigen gör Bennett (The Magnificent Seven, The Devil All the Time) en stark kvinnlig roll, men det finns en som spelar skjortan av dem allihop.

Legendaren Glenn Closes rolltolkning är värdig en helt egen teaterhögskolestudie! Hon porträtterar den väderbitna, småbistra mormodern med så mycket liv, intensitet, medkänsla och orubblig tro på familjen att vi lyfter på vår imaginära hatt. Nomineringarna till utmärkelser från filmfestivaler lär flöda in.

Historien berättas i tillbakablickar när J.D. kommer tillbaka till småstaden och tvingas konfrontera det förflutna, ett grepp som fungerar väldigt bra. Hans livsresa, från ”white trash” till framgångsrik jurist är en smula naiv och framför allt väl förenklad – med det sagt så är den hans historia.

Samhällsanalys av dagens splittrade USA

Rent tematiskt är detta helt centralt för vad Ron Howard har vigt sitt filmliv åt, han bemästrar sådana här mellanmänskliga dramer ut i fingerspetsarna. Men han är inte världens mest innovativa eller spännande regissör.

Hillbilly Elegy är fortfarande ytterst konventionell och gör få vågade val. Howard gör djupdykningar i ni familjens personliga problem, men skrapar knappt på ytan av de mer sociala, strukturella problemen som har gjort att familjen befinner sig där den gör. Ur den synvinkeln balanserar filmen på en knivsegg, den hade lätt kunnat bli konstlad socialpornografi. Huvudpersonen känns också konstigt anonym mitt i alltihop, han är faktisk betydligt mer intressant som ungdom.

Att amerikanska kongressen nyligen stormades, av just av J.D. Vances ”klasskamrater” sätter filmen i ett mycket aktuellt ljus. Även om den inte skarpaste sociala analysen av dagens splittrade USA, så är Hillbilly Elegy en film om familjekärlek och ett bevis på att ”det kan bli folk av alla”. 4 starka stjärnor till ett oerhört sevärt drama med Oscar-värdiga skådespelarprestationer från tre starka kvinnor.