Recension: Harald och Sonja

Det norska kungahuset har nog aldrig varit mer omtalat i utländsk press än under förra året. I det avseendet har skandalerna kring Norges nuvarande kronprinsessas son Marius och prinsessans äktenskap med charlatanen sannolikt banat väg för ett ännu större intresse för familjens slutna liv i den ”gyllene buren”.

Dessutom går det faktiskt att dra paralleller mellan dagens kronprinsfamilj, Håkon och Mette Marit – och de kontroverser som deras relation skapade i både press och opinion i början av 2000-talet – och den konstitutionella kris som nästan uppstod när den nuvarande kungen uppvaktade en ”enkel” flicka av folket i början av 1960-talet.

På den tiden, precis som år 2000, var det inte okontroversiellt för en tronarvinge att gifta sig med vem som helst, och absolut inte med någon utanför de kungliga kretsarna. Det faktum att Mette Marit var ensamstående mamma bidrog säkert till kontroversen, men faktum är att kronprins Harald var den första kronprinsen i Europa som (efter många års envishet) fick lov att gifta sig med någon från folket.

Det höll på att kosta honom kronan.

 

Kronprinsen som inte kunde sätta ner foten

Två saker slår oss verkligen efter att ha sett Prime Videos storsatsning Harald och Sonja. Den ena är förvåningen över att ingen har kommit på tanken att filmatisera den här fängslande historien tidigare. Och den andra, lika överraskande, är att unga fröken Sonja Haraldsen höll ut i mer än åtta år i väntan på den tafatte kronprinsen.

Huvuddragen är välkända och vi vet alla att Harald (Sindre S. Offerdal) till slut fick sin Sonja (Gina B. Gørvell), men miniserien går djupare in i den fascinerande historien och seriens skapare, manusförfattare och regissör Vibeke Idsøe (37 og et halvt) lyckas sätta den privata romansen i ett större sammanhang.

Bakgrunden var så enkel som att den traditionalistiske kung Olav V (Anders Baasmo, La Palma) bestämde sig för att hans barn skulle gå i vanliga skolor, bland vanliga människor – så det borde inte ha kommit som någon chock att hans två prinsessor och kronprins fick ”vanliga” vänner och så småningom pojk- och flickvänner?

Men envis som han var vägrade kungen i åratal att acceptera verkligheten och fortsatte sina fåfänga försök att gifta bort kronprinsen med europeiska prinsessor från Sverige, Grekland, Danmark och Storbritannien. Att prinsessorna skulle gifta sig borgerligt var en sak, men självaste kronprinsen? Aldrig i livet!

Med dagens ögon känns kungens åsikter som både anakronistiska och lite märkliga, men kronprins Harald banade verkligen väg för andra och bröt mot gamla normer och seder. Det skulle ju vila något extraordinärt, nästan gudomligt över kungligheter. Gud förbjude att vem som helst plötsligt skulle kunna bli drottning!

Det hade inte heller gått mer än 23 år sedan kung Edward VII tvingades abdikera från den brittiska tronen eftersom han insisterade på att gifta sig med en frånskild kvinna av folket. Ett val som kung Olav ansåg förkastligt. Han tyckte att Edward (och kronprins Harald) borde ha satt sina plikter och sin kungliga roll före privata känslor och önskemål.

En blomstrande romans

Seriens rollbesättare har gjort ett otroligt jobb med att hitta skådespelare som både liknar och lyckas fånga sina historiska karaktärer på pricken.

Vi introduceras för de flörtande ungdomarna, båda i början av 20-årsåldern i nådens år 1959. Genom gemensamma bekanta träffas de på en fest i Oslos finare kvarter.

Båda huvudrollsinnehavarna briljerar i sina roller och Sindre S. Offerdal får fram nyanserna hos den unge kronprinsen Harald på ett föredömligt sätt. Hur osäker, tafatt och tafatt han är i det offentliga rummet och hur obekväm han är i mediernas skarpa strålkastarljus, men samtidigt hur känslig han är privat och vilken varm humor han har.

När han och fröken Haraldsen snabbt blir ett par, undangömda från pressens blickar, tas han under vingarna av Sonjas mor, Dagny Haraldsen (Anneke von der Lippe), ägare till ”Haraldsen damkonfektion”. I deras avslappnade hem trivs den unge kronprinsen mycket bättre än på det gammalmodiga slottet. Och äntligen får han äta sin middag i sin egen takt.

Den levnadsglada Sonja är hans raka motsats, leende, utåtriktad, sprudlande, öppen, orädd och hjärtlig. Hon faller för kronprinsens torra humor och tafatta försök till romantik.

Gørvell gör Sonja på pricken och får fram en genuin, trovärdig och hel människa av Norges nuvarande drottning.

Redan i tjugoårsåldern hade hon ett brinnande intresse för konst, det moderna och det franska. Hon klamrar sig fast vid Harald och hans löfte om att han ska ”ta upp det med kungen” så länge det går, men blir allt osäkrare på sitt val i takt med att åren går och allt fler av hennes vänner gifter sig och får barn.

Har hon valt bort sin egen framtid?

Den folkliga kungen?

Vi får lära känna en tafatt kronprins som tittar ner i marken på offentliga tillställningar, men som släpper loss i sällskap med Sonja och nära vänner. Samtidigt är han nästan lika tafatt och osäker tillsammans med sin far, den dominante, envise och inte särskilt förstående/lyssnande kung Olav V.

Illusionen om den smidige, vänlige och jovialiske folkkungen får sig här en törn. Senare biografier har också målat upp en mer nyanserad bild av kung Olav.

Det enda han kan tala med sin son om är sina plikter – och sport. Alla försök att tala om hans känslor och val av livspartner avfärdas bryskt. Vilket komplicerar kronprinsens romans en smula, eftersom den norska grundlagen med eftertryck konstaterar att ”en prins inte kan gifta sig utan kungens samtycke”…

Olav V framställs inte som en särskilt hygglig eller omtänksam man, man skulle kunna hävda att ”folkkungen” nästan knuffas ner från sin piedestal. I serien försöker man förklara den kylige, upprörde kungens beteende med att han blev änkling i unga år. Tro det?

Anders Baasmo (som spelar rollen som kungen för andra gången, senast var i filmen Kungens nej) ger oss ett skrämmande träffande porträtt av den känslomässigt hämmade Olav V. Gesterna, hållningen, rösten, de högljudda skratten och till och med kungens gång är i stort sett kopierade. Vi tar av oss våra höga hattar i beundran!

En man fångad i det förflutna som inte vill eller kan följa med sin tid, och som har den brittiska drottning Elizabeths oklanderliga kungliga uppträdande och ”stiff upper lip” som förebild.

Olav V har nära kontakt med familjen Windsor, och vi misstänker också starkt att seriens skapare Idsøe har kikat på Netflix-succén The Crown innan hon började med inspelningen av Harald och Sonja. Inte för att kopiera den, förstås, utan för att inspireras av den magnifika serien. Inte minst när det gäller det formella livet på slottet.

Kvalitet rakt igenom

Och precis som The Crown uppvisar Harald och Sonja kvaliteter på alla nivåer.

Tidsandan, rekvisitan, de vackra kostymerna och musiken är helt rätt. Det är som att få följa med på en resa tillbaka i tiden till Oslo på 1960-talet.

Fotot är så sobert och subtilt att det nästan har en dokumentärliknande effekt. Mycket lugnt kameraarbete på avstånd, för att sedan komma nära huvudpersonerna, ofta underifrån. Effektivt och effektfullt.

Den medryckande musiken är tidsriktigt och väl anpassad till de situationer där den används, vi sitter och nynnar till gamla klassiker från en tid då ”allt var mycket bättre”.

Klippningen är effektiv och dramaturgin bibehålls genom hela serien, men den haltar lite mot slutet där alltför mycket tid slösas på en vacklande norsk regering som aldrig lyckas bestämma sig för vad den ska råda kungen att göra.

Större kontext

Idsøe lyckas sätta den egentligen ganska vanlig kärlekshistorien i ett större perspektiv, där storpolitiken och Norges statsskick står i centrum.

En konventionell kärleksaffär blir snabbt mycket okonventionell när det handlar om tronprinsen – och därmed i slutändan Norges statsskick och vem som faktiskt är ”Kungen” i grundlagen. Det gör på egen hand serien till fantastisk historielektion för dagens unga norrmän!

Idsøe har gjort ett formidabelt jobb med berättelsen, och när hon återskapar det upproriska årtiondet tar hon oss med på en spännande resa genom tiden, toppad med snyggt skådespeleri, suverän dialog, stort underhållningsvärde och historiskt viktiga ögonblick i Norges unga historia. Inte illa, med tanke på en lekfull sommarflört som utgångspunkt – det räcker nästan för att göra oss till rojalister efter att ha sett serien. 5 genomstabila stjärnor.

Premiärdatumet är på självaste Alla hjärtans dag, den 14 februari, då de två första avsnitten släpps. Recensionen är baserad på hela serien.

PS! Om det är något vi skulle ändra på så är det den intetsägande titeln Harald och Sonja. Den engelska titeln på serien, The Commoner, är mycket mer effektiv, välljudande och beskrivande.

Vi satsar på att detta blir en hejdundrande succé och att vi får både en säsong 2 (”När Håkon mötte Mette”) och 3 (”Hästviskaren, shamanen och partyprinsen”).