Recension: Guillermo del Toros Pinocchio

Guillermo del Toros version av klassikern Pinocchio är faktiskt den andra filmen om den italienska träpojken med den långa ljugarnäsan i år.

Tidigare i höstas släppte Walt Disney sin första live-action version av äventyrsklassikern Pinocchio, med Tom Hanks i huvudrollen som Geppetto. Regin stod Robert Zemeckis för. En lättglömd och högst onödig film.

Till skillnad från Zemeckis film tillför det visuella geniet, mexikanen Guillermo del Toro, verkligen något nytt, fräscht och mörkt till berättelsen. Hittills den vackraste och mest bländande versionen av Pinocchio, men också betydligt mörkare i sinnet och utseendet.

Alla filmerna är baserade på italienaren Carlo Collodis roman Le avventure di Pinocchio (1883). Berättelsen handlar om den ensamma toskanska träsnidaren Geppetto (David Bradley, Game of Thrones), som efter sin riktiga son Carlos tragiska bortgång så gärna vill ha en riktig son att skogsfen uppfyller hans dröm, och ger liv åt trädockan Pinocchio (Gregory Mann).

En trädocka som han en regnig kväll, fylld av sprit och förtvivlan, skar ut ur en närliggande tall. Med på köpet följde den kloka gräshoppan Cricket (Ewan McGregor).

Men träpojken är utan livserfarenhet, självsäker, naiv, tvär och envis. Och trots sin optimistiska gräshoppsvän leds han lätt in i frestelser och moraliskt förfall – på jakt efter berömmelse och snabba pengar. Till Geppettos stora förtvivlan och delvis skam.

Djävulen i förklädnad i denna film är den kringresande karnevals-bedragaren greve Volpe (Christoph Waltz), som lockar/tvingar den godtrogna ynglingen till ett sorglöst liv på landsvägen. Naturligtvis leder det den breda vägen till frestelser, lust och förgängligt förfall.

I Collodis roman serverade han också en ganska mörk och skrämmande historia – inte minst med en tydlig moralisk röd tråd, där det går dig illa om du ljuger, du leds på villovägar. Element som förvisso fanns med i Disneys fantastiska animerade film (1940), men som nu får en mer central plats.

Dessutom har del Toro förlagt handlingen till mellankrigstiden, med fascismens framväxt i det italienska samhället och ett hotande krig vid horisonten. Något som gör berättelsen mer aktuell och sätter handlingen i ett större sammanhang. Riktigt roligt hur han trakasserar lilla självupptagna Mussolini.

I ännu högre grad än i tidigare filmer, så även Matteo Garrones version från 2019, framställs Pinocchio här som en främling, nästan utfryst och föraktad av samhället omkring honom. Han är annorlunda och får lida för det. Även hans ”pappa”, och hans känslomässiga berg- och dalbana, är centrala i berättelsen. Det är hans sorg och ilska som väckt liv i träpojken, som nu kämpar för att leva upp till Geppettos höga standard, i form av hans avlidne sons liv och leverne.

Tekniskt sett är filmen ett slående mästerverk, där del Toro renodlar möjligheterna med stop-motion-tekniken. Han ger stela dockor, ofta i härliga utformningar, ett liv som känns äkta – vilket för oss direkt till Pinocchio-berättelsens rötter.

Landskapet, detaljerna och ljuset påminner oss till tidigare mästerverk från del Toro, som Pans Labyrint, Crimson Peak och The Shape of Water. Regissören är upptagen (besatt?) av det ful-vackra och drar in oss i den fascinerande blandningen mellan skräck- och fantasivärldarna. I Pinocchio har han fulländat sin passion, och det märks! Det enda vi hittar att klaga på är sångnumren, som ofta är lite halvhjärtat intetsägande, och som inte heller tillför så mycket till historien.

Sedan kommer den stora frågan, är del Toros version bättre än Disneys filmklassiker från 1940? Nej, inte bättre, men definitivt annorlunda. Båda filmerna ger vi 6 stjärnor.

Guillermo del Toros Pinocchio hade premiär den 9 december på Netflix. Streama den nu!