Recension: Funny Woman, säsong 1

Den ärkebrittiske författaren (och musiknörden) Nick Hornby är antagligen mest känd för den utmärkta kärleksromantiken om rock, High Fidelity, som filmatiserades 2000 med en strålande John Cusack i huvudrollen.

2014 gav han ut romanen Funny Girl, som manusförfattaren M. Banks och regissören Oliver Parker nu släpper som Funny Woman på SkyShowtime. En bitvis underhållande och lättsam, farsartad komedi. Tyvärr är den snäppet för ojämn, och vinglig, för att göra sig förtjänt av de största superlativen.

 

Bildsköna Barbara Parker (Gemma Arterton) är en helt vanlig tjej med arbetarbakgrund som (något motvilligt) utses till ”Miss Blackpool Belle – 1964”. Efter sexistiska och nedvärderande kommentarer avsäger hon sig Miss-titeln på podiet och styr sedan kosan mot huvudstaden.

Hennes dröm är något inom underhållningsbranschen och Barbara har definitivt en omisskännlig komisk talang, och skinn på näsan. Men hon hamnar i en sliten lägenhet och försörjer sig som försäljare på damavdelningen på ett av stadens finare varuhus. Efter att ha sammanstrålat med den sjabbige managern Debenham (en oigenkännlig Rupert Everett) befinner hon sig plötsligt som ”exotisk” dansare på en av stadens dystrare klubbar. Men Barbara tackar nej till roller, eftersom hon, som hon så glatt säger: ”doesn’t want everything to be about my knockers.”

Efter många motgångar, sliskiga män och långa, tårfyllda telefonsamtal hem till pappa och mopsiga fastrar, ler lyckan så småningom mot henne och hon får en huvudroll i en ny sitcom. Hennes råa, opolerade småstadshumor visar sig vara nyckeln till seriens framgång. Motspelaren är den egocentriske stjärnan Clive (Tom Bateman).

Funny Woman har mycket på hjärtat – väldigt mycket. Serien är ibland drama, ett porträtt av det vågade 1960-talets swinging London, ibland slapstick-komedi, för att sedan ta rollen som samhällsivrare och belysa hur förtryckta kvinnor (särskilt de från ”distrikten”) var för 70 år sedan. Att handlingen inte är direkt oförutsägbar kan vi tillskriva genren och förlåta serieskaparna för.

Serien känns definitivt som 1960-talet när det gäller atmosfär, kolorit, könsroller, kläder och rekvisita. Men lite för ofta verkar dialogen och de teman som diskuteras vara hämtade direkt från nuet. Då kolliderar tyvärr verkligheterna med lite väl konstlade ”goda” avsikter.

Arterton (Quantum of Solace) lyckas med en befriande naturlig komisk rolltolkning och gör det bästa hon kan av ett ojämnt, och ofta plågsamt vingligt, manus. Tyvärr får hon inte mycket hjälp av relativt platta och stereotypa biroller. Och för att vara så dugligt intellektuell framställs Barbara ofta som hopplöst naiv och godtrogen.

Trots uppenbara svagheter tar premiärsäsongen fart mot slutet, där Barbara plötsligt återuppstår som en brittisk version av Midge Maisel. Och så är det ju musikspåret – musik som svämmar över av klassiker från årtiondet när rocken hade sin bästa tid och originaliteten och kreativiteten flödade.

Sammantaget ett lite över genomsnittet bra tidsfördriv som trots ett stillastående slappt mittparti belönas med 3 starka stjärnor. Vi har goda förhoppningar på andra säsongen.

Funny Woman har premiär på SkyShowtime den 10 februari, då släpps de tre första avsnitten. Recensionen är baserad på hela säsongen.