Recension: For All Mankind, säsong 1

Kontrafaktisk historia kan vara ganska så intressant, åtminstone när det görs på ett trovärdigt och elegant sätt. Apple TV+ lyckas riktigt bra med sin ambitiösa serie som tar en titt på den fascinerande rymdkapplöpningen mellan USSR och USA.

 

Apple TV+ är definitivt inte den strömningstjänst som har mest originalinnehåll att bjuda på, men några av (de få) Apple-serierna är riktigt bra, till exempel Teheran, Ted Lasso och The Morning Show. I dag släpps det första avsnittet av andra säsongen av For All Mankind, vi har därför tagit en titt på den första.

När Disney+ lanserades var en av de nya originalserierna The Right Stuff. Den handlar om den otroliga början på det amerikanska rymdäventyret. For All Mankind handlar om samma rymdkapplöpning, men med en udda knorr.

I det första avsnittet ser vi JFK lova att USA ska sätta en man på månen före slutet av decenniet (1960-talet) och amerikanerna ligger redan efter Sovjetunionen, som hade skickat ut Jurij Gagarin som den första människan i rymden. Med spänning får vi sedan se en suddig TV-sändning från månlandningen 1969 – och tappar hakan när vi hör att den som är först på månen pratar ryska!

Seriens skapare Ronald D. Moore och hans gäng med manusförfattare har definitivt tagit sig ett par ”historiska friheter”. Många av karaktärerna är historiska figurer och tiden som serien utspelas i löper parallellt med den riktiga rymdkapplöpningen, men i For All Mankind får vi se en kontrafaktisk historieskrivning.

Ryssarna lyckades inte bara komma först till månen, strax efter de besegrat amerikanerna gör de en ny månlandning – den här gången med en kvinnlig kosmonaut. Amerikanerna kan naturligtvis inte vara sämre, så president Nixon beordrar NASA att sätta igång ett kvinnligt astronautprogram (helst en ”bikini-babe”).

Efter Nixon är det en Kennedy som tar plats vid The Resolute Desk, inte John F. utan hans bror Ted – som uppenbarligen är lika förtjust i vackra kvinnliga bekanta. I denna alternativa verklighet, där amerikanerna trappar upp kriget i Vietnam och ska stoppa kommunismen, tvingas NASA samarbeta med Pentagon. Kongressen och Vita huset planerar att militarisera rymden och ska så snart som möjligt (det vill säga före ryssarna) etablera en permanent bas på månen.

Absolut en intressant knorr på historien, och till skillnad från exempelvis Watchmen så håller sig For All Mankind mestadels till vår normala verklighet, men här får ryssarna ett övertag i samhället som sträcker sig långt bortom rymdforskning.

Huvudrollen Edward Baldwin spelas av en lite väl inbiten Joel Kinnaman (House of Cards, Altered Carbon), en före detta testpilot som inte är överdrivet förtjust över att grabbarna får konkurrens av kvinnor – han anser att det bara är ett rent politiskt spel för gallerierna. En attityd som nog delas av majoriteten på NASA. Och i takt med att serien utvecklar sig får ”grabbklubben” finna sig i att spela andrafiol.

Men enbart en fräsch historisk knorr gör ingen bra TV-serie, persongalleriet är avgörande och här misslyckas serien. De flesta av karaktärerna är för endimensionell och stereotypiska, och den övergripande stämningen är lite väl mycket halleluja-amerikaniserad.

Det kalla kriget är iskallt, ett allomfattande kärnvapenkrig hotar och misstänksamheten är stark mot ryssarna. Kvinnors plats i samhället är ett centralt tema i handlingen och det är där vi hittar de mest intressanta karaktärerna. En erfaren, blasé pilot, som faktiskt var med i början av rymdprogrammet, Molly Cobb (Sonya Walger), tillsammans med den rikemansdottern Ellen Wilson (Jodi Balfour) och astronauthustrun med pilotutbildning, Tracy Stevens (Sarah Jones, som gör seriens bästa roll) är seriens starkaste kort.

Rivaliteten mellan kvinnorna och deras kamp för att erkännas som ”riktiga” astronauter blir det drivande elementet i For All Mankind.

Parallellhandlingen med en mexikansk familj som immigrerar illegalt till Det förlovade landet, och har en dotter som inspireras av kvinnliga astronauter, blir aldrig något annat än just det, en lite onödig bihistoria som aldrig fastnar.

Serien ser riktigt bra ut, men ute i rymden och på månen blir det faktiskt för snyggt. Det finns en liten konstlad studiokänsla i många scener.

Tyvärr får seriens skapare ut för lite av den alternativa verkligheten. Med undantag för att kvinnornas position stärks, och att synen på homosexualitet och de svartas plats i samhället utmanas, så spinner serien för lite vidare på det faktum att ryssarna vann rymdkapplöpningen – och vilken inverkan detta hade haft på samhällsutvecklingen i allmänhet.

Det blir mer spänning i form av drama i rymden, med raketer som exploderar och får tekniska fel och bråk mellan stormakterna. Synd, för om serien hade haft ett lite större och bredare perspektiv så hade det blivit en betydligt intressantare historia.

Så som For All Mankind är nu är det en stabil serie som främst kommer att tilltala de som är intresserade av rymdfärder och kvinnors ställning i denna maskulina del av samhället. 4 stjärnor.