Recension: Fenris, säsong 1

Framför allt HBO Max, men även flera av de andra internationella streamingaktörerna, har signalerat en lägre frekvens av lokalproducerat nordiskt innehåll. Men när de stora streamingaktörerna drar ner på nordiska serier så ökar faktiskt Viaplay takten. Fast om Viaplay inte kan leverera bättre innehåll än Fenris så hoppas vi att de amerikanska jättarna omprövar sina nedskärningar.

Serieskapare, manusförfattare och regissör är Simen Alsvik, som tidigare bland annat serverat oss den ofantligt dåliga fjortis-bloggarparodin Tina & Bettina: The Movie men som också har regisserat flera avsnitt av stabila serier som Lilyhammer och Fallet. Efter att ha sett Fenris skulle vi vilja rekommendera Alsvik att nöja sig med att regissera i framtiden och överlåta manusarbetet åt mer kreativt kompetenta personer.

 

Skjut den fårätande vargen!

Det är allmänt känt att en intensiv rovdjursdebatt har rasat i Norge – precis som Sverige – i flera decennier. En debatt som skär rakt igenom klassiska konfliktlinjer i motsättningen mellan landsbygd och städer. Debatten har en del svåra motsättningar, där vargmotståndarna hånar okunniga kaffelattedrickande stadsbor som inte begriper sig på naturen och landsbygdens livsvillkor.

Med detta som bakgrund tar Alsvik & Co oss med till den ”typiska” norska landsbygden, här representerad av fiktiva Østbygda.

Ensamstående mamman Emma (Ida E. Broch) jobbar på statens naturvårdsverk. Som ung kvinna kom hon loss från den ”instängda” bygden och fick en bra utbildning och ett fint jobb i Oslo. I hennes hemby, i de stora skogarna nära svenska gränsen, bor fortfarande hennes svenska far (Magnus Krepper), som regelbundet rapporterar om den lokala vargstammens aktiviteter. När rapporterna plötsligt upphör åker Emma hem för att undersöka vad som har hänt.

Korkade rednecks

En tonåring har försvunnit i skogen och eftersom han ofta gick långa promenader med Emmas pappa faller misstankarna på honom – och, naturligtvis, på vargarna!

I sin hemby möter Emma en rädd pappa, en vargflock på avvägar och ett gäng raljerande rednecks från en annan värld.

Byborna är så stereotypa att vi undrar om vi tittar på en komedi i stället för en dramaserie. Samtliga är manschauvinistiska, vulgärt svärande med ansiktsbehåring i 1970-talsstil. Utan undantag ett gäng löjligt endimensionella varghatare.

Karikerad dialog

Broch var en fullträff som charmigt virrig och smått naiv i den romantiska komediserien Home for Christmas, men i Fenris faller hennes begränsade skådespelarregister igenom – med god hjälp av ett haltande manus.

Dialogen är genomgående töntig, ibland infantil, och inte alls trovärdig. Vi har svårt att tro på karaktären Emma. Ibland finns det antydningar om en svår barndom – men utan någon förklarande förlösning. Hon ska vara en högutbildad forskare, men verkar enkel och naiv. Och allt toppas av att Broch spelar över smått hysteriskt.

För att verkligen ”krydda” historien har Alsvik skrivit in ett par karikerade byfånar som är cigarettrökande, kvinnonedlåtande tonårsmobbare. De står i gathörnet, eller i en gångtunnel, och kallar alla som går förbi för ”jävla fitta!” och roar sig med att trakassera små pojkar och skrämma dem med vargen.

Fotografen har valt att konsekvent filma hela serien med nyckelhålseffekt, med ”dramatiska” mörka kanter. De är som om de, ständigt, vill att vi ska känna att NU! händer det något dramatiskt.

Parodisk

Och som om det inte vore nog att invånarna framställs som simpla och enfaldiga, och bor i en by där ingen har hört talas om smink (eller tvål), är omgivningarna runt dem lika parodiska. Artiklarna till lokaltidningen skickas i första hand till pappersupplagan, inomhus dominerar träpaneler överallt. Inte ett enda hem har renoverats sedan 1968, till och med i tonårsrummen finns lampetter från gammelmormors tid. Man blir faktiskt nästan förvånad att en av byfånarna ens kan ordet ”initialer”.

Vad som är så jäkla irriterande är att det faktiskt är fullt möjligt att framställa befolkningen i landsbygdsområden som lite udda och exotiska utan att bara därför framställa dem som ett gäng efterblivna, Trump-älskande neandertalare. Titta bara på vad bröderna Coen åstadkom i Fargo, eller hur det görs i andra norska serier som Welcome to Utmark och Post Mortem – Ingen dör i Skarnes.

Försöket att klämma fram en trovärdig kriminalhistoria i den här soppan kollapsar redan i inledningsskedet. Greppet att rikta misstänksamhet mot flagrant korruption och svågerpolitik känns påtvingat och långsökt. Resultatet är ännu fler, ännu mer enfaldiga personer, och en nödlösning som ska förklara det mystiska försvinnandet. Det förväntade klimaxet kastas bort, och slutet blir ännu en besvikelse.

Konstruerat och tråkigt

Fenris är mestadels ”imponerande” långsökt och konstruerad, genomsyrad av ett karikerat persongalleri och platt dramaturgi. Och trots den korta speltiden märker vi att vi ofta sträcker oss efter mobiltelefonen på grund av ren tristess.

Hur den vanligtvis så bra Jonas S. Gravli (22 July) har kunnat fastna i den här soppan är obegripligt. Vi kan förstå att Viaplay gav grönt ljus till idén, men har streamingtjänsten verkligen ingen intern kontroll som kan stoppa en sådan här tågurspårning i tid?

Miniserien är uppenbarligen tänkt att vara ett beskt inlägg i vargdebatten, men försvaret av vargen faller platt – precis som de flesta av seriens intentioner.

När den är som bäst är serien i paritet med en medioker norsk deckare à la 1980. Vi är farligt nära att belöna Fenris med 1 ynka stjärna, men i sympati med vargen sträcker vi oss till 2 svaga stjärnor. Undvik!