Recension: Fatal Attraction

I en av de mest minnesvärda scenerna från det lätt vulgära 1980-talet ser vi filmlegendaren Michael Douglas gå helt överstyr när han försöker försvara sig själv och sin familj från den uppenbart instabila stalkern Glenn Close. Fatal Attraction (Farligt begär) blev en omedelbar klassiker i genren.

Paramount sitter fortfarande (efter 36 år!) på filmrättigheterna och tyckte uppenbarligen att det skulle vara en god idé att göra en serie av otrohets-thriller-konceptet. Tro det?

 

Den nya serien är inte en direkt remake, snarare en ny version baserad på det samma grundtanke. I handlingens centrum finns fortfarande samma huvudpersoner och den intensiva romansen, som spårar ur som ett skenande expresståg, är den röda tråden.

Den framstående distriktsåklagaren Dan Gallagher (Joshua Jackson) lever ett till synes perfekt liv, med en hängiven fru (Amanda Peet), en förtjusande dotter och ett underbart förortshem. Karriär blomstrar och vägen ligger öppen för ett efterlängtat domarämbete.

Vad som ligger bakom den ödesdigra otrohetsaffären är okänt, men Dan blir i alla fall helt förkrossad när han inte får det förväntade jobbet som domare. Han ägnar sig åt självömkan och börjar dricka – och blir helt öppen och sårbar för det intensiva flirtandet från den sexiga, charmiga (och våldsamt manipulativa) juristassistenten Alex (Lizzy Caplan).

Som den oaptitliga äktenskapsförstöraren Alex Forrest fick Glenn Close hatbrev och hånfulla blickar efter premiären i slutet av 1980-talet – för en stor del av publiken sympatiserade med den otrogne ”perfekte” maken, med sitt perfekta jobb, hus och fru, vars liv orättvist förstördes av den onda ”häxan”.

Close har i efterhand sagt att hon ångrade hur ytligt filmen skildrade psykisk ohälsa. Ur den synvinkeln är serien mycket mer balanserad när vi gör en djupdykning i femme fatalen Alex Forrests psyke och bakgrundshistoria.

Men allt iscensätts med en nedbruten och desillusionerad Dan Gallagher, som i rättssalen femton år efter att ha dömts för mordet på Alex ödmjukt ber domstolen om villkorlig frigivning. Med viss tvekan blir han frisläppt och börjar genast jobba ihärdigt för att rentvå sitt namn (!).

Men tog inte Gallagher (Michael Douglas) eftertryckligt livet av den galna kvinnan i filmversionen? Strunt samma, här börjar vi på ny kula, eller …?

Miniserien ägnar mycket tid åt karaktärernas bakgrundshistoria, särskilt Alex. Vi får tillbakablickar från hennes milt sagt utmanande barndom och ett slags ”förklaring” till hennes inneboende osäkerhet och komplicerade förhållande till det motsatta könet. Här gör Caplan (Fleishman is in Trouble, Masters of Sex) verkligen en stabil och övertygande rollprestation.

Det är värre med resten av de till stor del stereotypa och karikerade karaktärerna. Joshua Jackson har inte i närheten av den odefinierbara karisma som den legendariske Michael Douglas har. Han framstår som en lite ynklig, tafatt och klumpig idiot som känner att samhället har svikit honom och att han därför har tvingats ned på knä och ta emot alla slag och sparkar.

Huruvida han är oskyldig till mordet eller inte ska vi inte avslöja, men personerna som satte honom bakom lås och bom är stereotypa så det räcker och blir över, och har tilldelats haltande osannolika dialoger och beteenden. Bit för bit avslöjas pusslet, men bitarna passar inte riktigt ihop eller ger tillfredsställande mening.

Handlingen är inte tillräckligt intrikat, utan verkar konstruerad och lite halvhjärtad. Dessutom lyckas inte serien få karaktärerna att se tillräckligt olika ut 2023 och 2008, så att man ibland undrar vilket årtionde man befinner sig i.

Några av de härligaste ögonblicken är när de mest minnesvärda scenerna från filmen nästan kopieras, men det räcker inte för att hålla uppe intensiteten i sju och en halv timme. Då är parallellhandlingen med Gallaghers bortglömda, gåtfulla dotter Ellen (Alyssa Jirrels) bättre. Det finns mer psykologisk förundran, och underliggande spänning, i hennes resa än i vem som dödade Alex.

Nej, här har produktionsbolaget och serieskaparna uppenbart försökt att kapitalisera på en stor klassiker genom att pressa ut något ur historien som inte finns där. De ska ha beröm för försöket, och för de av oss som minns filmklassikern från vår ungdom finns det definitivt ett nostalgiskt plus i kanten med återföreningen, men strukturen håller helt enkelt inte måttet för mer än tre ynka stjärnor.

Fatal Attracion har premiär på SkyShowtime den 22 maj, då släpps de tre första avsnitten. Recensionen är baserad på samtliga åtta avsnitt.

PS. Är det ångande heta sexscener du är ute efter? Titta då hellre på den ganska mediokra Obsession (på Netflix) i stället. Verkligen inget mästerverk, men den filmen behärskar åtminstone kittlande (otillåtet) sex. Psykologiskt drama, med brännande begär och thrillerelement? Se Hitchcock-klassikern Vertigo!