Recension: Exit, säsong 2

En av Nordens största seriesuccéer är det norska statliga NRK som ligger bakom, och till råga på allt är den en mycket kontroversiell serie.

Greed is (still) good!

Säsong 1 hade premiär hösten 2019 och precis som då bygger handlingen i uppföljaren på fördjupade intervjuer med fyra riktiga finansvalpar på Aker Brygge som glatt har beskrivit allt om sina synnerligen upprörande, omoraliska och rent cyniska liv för serieskaparna.

I ett slags blandning av Billions och The Wolf of Wall Street möter vi Adam (Simon J. Berger) som älskar kokain, snygga horor, dyra klockor och Porsche, Henrik (Tobias Santelmann) som är gängets festprisse, med en tröttsam fru och fyra mulattbarn, Jeppe (Jon Øigarden) som är grabbgängets våldsamma, men empatiske, Gordon Gekko samt William (Pål Sverre Hagen) som varken tål sin maniska depressiva hustru eller sin patetiska livsstil – vilket också fick honom att sätta ett hagelgevär i munnen och trycka av i förra säsongen.

För att dra den mest uppenbara slutsatsen direkt: Om du stortrivdes med den första säsongen av detta sjuka grabbgäng så kommer säsong 2 garanterad att falla dig i smaken. Däremot tillför den andra säsongen tyvärr väldigt lite nytt, varken om den galna miljön som finansvalparna rör sig i eller om deras skadeskjutna personligheter och känsloliv.

Insiderlaxar

Som regissör och manusförfattare Øystein Karlsen har berättat så är ungefär 70 % av allt som händer i det närmaste en dokumentär om vad dessa riktiga alfahannar har berättat, och resterande 30 % är dramatiserad fiktion. Den här vändan är det insiderhandel som står i centrum.

Gängets uppenbara psykopat, Adam, får ett insidertips om ett enormt uppköp i laxodlingsindustrin (serien utspelas ju i Norge!) och sätter igång hela sitt nätverk och alla partner för att tjäna så mycket som möjligt på den olagliga informationen innan köpet blir offentligt.

Coronapandemin satte länge stopp för Exit-produktionen, men efter att teamet löst smittriskerna var ett annat problem stängda gränser – i synnerhet som mycket av handlingen utspelas på Manhattan. Förvånansvärt nog nämns corona ett par gånger, men själva pandemin tycks ligga bakom oss.

Med bluescreen och delar av Oslos nya skyline som stand-in har man löst reserestriktionerna på ett förbluffande bra sätt. Planen var att seriens universum skulle expandera, både rent geografiskt och när det gäller själva persongalleriet.

Mer nedslående är att man har fått ut så lite ur de nya karaktärerna, plus helt i onödan har känt sig tvungna att moralisera över dessa förvrängda herrars livsstilar och beteende i lagens (milt sagt) ekonomiska gråzoner.

Rolf Lassgård var mycket mer intressant som finans-bohem på Azurkusten, Sofia Helen som stenhård mäklare saknar både pondus och trovärdighet. Anders B. Christiansen går från enfaldig hummerfiskare till penningtvättare utan hans potential utnyttjas – och Marie Bonnevie är med för att …?

Moraliskt fel?

När producenten Petter Testmann-Koch inför premiären sade att den andra säsongen är ”ännu mer fucked up” så var det faktiskt inte riktigt sant.

Den första säsongen var mer en gränslös lekstuga för de fyra sociopaterna, den här gången har regissör Karlsen gett dem ett lite stramare ramverk samt känt ett behov av att både förklara hur de arbetar och hur moraliskt fel det är.

Det förstnämnda gör att serien flera gånger känns både lite banal och på gränsen till konstlat manande (”så här fungerar börsvärlden och insiderhandeln”), medan vinklingen att kritisera grabbgängets fullständigt egocentriska beteende verkar uppfordrande, fjärmande och tar bort lite av det roliga. Tanken är ju, precis som med den fullständigt omoraliske Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street, att vi ska ”heja” (om än med en viss bismak i munnen) på finansskurkarna.

Kvinnorna slår tillbaka

Kvinnorna har fått lite mer framträdande roller, men tro oss, det här är fortfarande grabbarnas värld och domän.

Särskilt Hermine – ännu en gång en skrämmande duktig Agnes Kittelsen – får glänsa när hon gör sitt bästa för att stå på egna ben och klippa alla band med Adam. Tyvärr går inte allt enligt planerna och hon får ett bryskt uppvaknande.

Som tidigare har de cyniska, och notoriskt otrogna, männen bara sina fruar och barn som tomma troféer och när förhållandena spricker försöker de försmådda kvinnorna förena sina krafter. Intressanta kontraster mellan den slående ytliga Celine (Ine M. Wilman), som är livrädd för att barnen nu ”måste gå runt i Cubus-kläder!”, den förträngt ovetande Tomine (Sonja Wanda) och kvinnan med skinn på näsan, Hermine.

Jeppes fru kommer vi aldrig inpå livet, däremot får vi se en fantastisk scen där Jeppe kommer på den strålande idén att ta med sig en manlig strippa hem mitt i natten – för att piffa upp sexlivet lite …

Underbart politiskt inkorrekt

I ett socialt mediesamhälle som präglas av en diskurs som alltför ofta tenderar att handla om politisk korrekthet, där ”alla” känner ett behov av att skrika ut att de har blivit kränkta, finns det något befriande djärvt över Karlsens manus, som kastar all politisk korrekthet överbord.

Här kallas östeuropeiska hantverkare för ”Europas hästar, med mer muskler än hjärna”, de (många) filippinska au pairerna är korkade bruksföremål som ingen (utom William) kommer ihåg namnet på, nästan alla människor av det motsatta (”svaga”) könet betraktas som horor/slit-och-släng-föremål och det är helt okej att åka till Moçambique på troféjakt för att kunna spika upp ett lejonhuvud på väggen (även om man kommer hem med en sliten gnu).

Det är just denna normlöshet, och medvetenheten bland finanstycoonerna att de står högt över samhällets alla normer och lagar, som skapar den underbara dynamiken i serien. De är medvetna om att de tänker och beter sig så – och skryter till och med om det. Karlsen skriver väldigt bra, och spot on, om känslomässigt avtrubade cyniker. Han har tidigare skrivit föredömligt, äkta och varmt om mellanmänskliga relationer i TV-serien Dag.

Skitstövlar vi bryr oss om

Trots alla hans mänskliga svagheter, brister och fullständigt riktningslös moralisk kompass kan vi känna med och ha (en viss grad av) empati för grabbarna.

Med undantag för psykopaten Adam (”Fucka-förhållande är också är förhållande”), har de övriga tre flera försonande, mänskliga drag. Jeppe (ännu en briljant rolltolkning av Jon Øigarden) utnyttjar massor av prostituerade och bryter mot vilka regler och lagar han vill, ändå gör han sitt bästa för att försona sina föräldrar som har varit skilda i många årtionden. William (en intensiv Pål Sverre Hagen), som nyligen har kommit hem från en lång vistelse på ett psykiatriskt sjukhus och rehabilitering, beter sig iskallt och är en skitstövel mot sin fru, medan han ömt bryr sig om familjen au pair och försöker göra det rätta och få livet på rätt köl.

Henrik är definitivt den mest cyniska av dem alla, men innerst inne är han bara en liten pojke som vill bli sedd och älskad – fast helst av en okomplicerad prostituerad. Dessutom har han nu akut ångest för att han har fått AIDS, samtidigt som han undrar: ”Livsglädje, finns det på recept?”

Alla livets sorger och vedermödor dämpas med oändlig berusning av öl, sprit, kokain (ibland serverat av hönor!), prostituerade, potensmedel, höga vinster och en extravagant livsstil. Allt exemplifieras av livslögnen som de ger sig själva: ”Jag drog vinstlotten! Rik vit man i världens rikaste land – chocken är hur snabbt man vänjer sig vid det!”

Det är karaktärernas komplexitet som ger serien liv och som vi fascineras och fängslas av. Det är här som Karlsen lyckas så bra: vi tror verkligen på den fina kemin, och samhörigheten mellan grabbarna. Sedan får vi bara leva med att han den här gången har en viss förkärlek för att vifta med ett moraliskt pekfinger mot deras förvridna livsstil och inte ger oss en lika vass och originell historia. 5 svaga stjärnor.