Recension: Elvis

Elvis Aaron Presley föddes i Tupelo, Mississippi 1935. Redan 1977 (bara 42 år gammal) tackade ”The King” för sig och dog under tragiska omständigheter på sitt älskade Graceland.

Efter genombrottet 1956 och ända fram till sin död förändrade han fundamentalt musikbranschen och sålde fler album (och merchandise!) än någon annan har gjort. Han lade också grunden för de stora konserterna som dagens artister till stor del lever på. Ovanpå alltihop var Elvis, förutom musiken, ett populärkulturellt fenomen, som hade en personkult och kändisstatus som saknar motstycke i historien.

Den australiensiska, smått excentriska, regissören Baz Luhrmann ligger bakom storfilmer som Romeo & Julia, Moulin Rouge, Australia och The Great Gatsby. Med Elvis får vi hans version av den största rockstjärnan genom tiderna: The King.

Elvis är visserligen inte den första filmen om Kungen, men med Luhrmann vid rodret ger han den makalösa rockstjärnan en perfekt extravagant kryddblandning – och bjuder publiken på ett filmfyrverkeri som bygger på en av tidernas mest fascinerande livshistorier.

Det är ett mäktigt ambitiöst projekt Luhrmann har gett sig på: på två timmar och 40 minuter ska han komprimera den mångfaldiga och otroliga livsresan från det att Elvis var tonåring på Tupelos och Memphis musiksyltor, via Sun Records och till konserthysteri, rosa Cadillacs, filmfloppar, droger och storslagna konserter i syndens näste, Las Vegas.

Den röda tråden är den unge rockarens komplexa förhållande till manager-skojaren överste Tom Parker (Tom Hanks), som blev både fadersgestalt, promotor och ekonomiansvarig för den oerfarne artisten. I Luhrmanns film råder det ingen tvekan om att Parker är den store, genomgående cyniske, skurken.

Huvudrollen spelas av Austin Butler (Once Upon a Time… in Hollywood), som vickar, fnyser och sjunger som Kungen! Inledningsvis var han inget självklart val, men jösses! vad 31-åringen levererar varorna. Butler gör Presleys karisma, osäkerhet, sårbarhet, stjärnkraft, kroppsspråk och ansiktsuttryck på pricken. På scenen återskapar han legendens otroliga konserter, showmanship och kontakten med sin hängivna publik (en idolisering och personlig dyrkan som så småningom blev som ett beroendeframkallande knark för Elvis). Visst får Butler god hjälp av ett enastående kamerateam och bra klippning – men det råder ingen tvekan om att han är filmens stjärna.

Luhrmanns version av Elvis liv är definitivt inte subtil, men vem i hela friden har någonsin satt etiketten ”subtil” på den kreativa regissören? Huvudkaraktärerna är överdrivet stereotypa och endimensionella, men det passar faktiskt den vilda historien och rockstjärnornas glamorösa och glittriga liv.

Vi undrar just om ättlingarna till Parker (om han har några?) inte blir sugna på en stämning – men huvuddragen i hans vanskötsel av stjärnan är allmänt kända – till och med bekräftade i domstol. En oigenkännlig (överdrivet) sminkad Hanks fångar managerns falska smicker, manipulation och eviga jakt på pengar på pricken. Olivia DeJonge, som Presleys unga fru Priscilla, blir å andra sidan alldeles för anonym och förpassad till att spela andrefiol.

Berättelsens styrka ligger i Elvis unika talang och vilja att spela in musik och uppträda. När sedan den unika talangen, och hans naivitet, missbrukas så grovt av samtliga i hans närhet (inklusive hans närmaste familj), är tragedin ett faktum. Extra starkt är hur kontroversiell han ursprungligen uppfattades när han ”hade fräckheten” att blanda in svart R&B och gospel i vit musik!

Luhrmann hoppar elegant mellan epoker, andra artister och livsavgörande ögonblick i stjärnans liv. Allt i ett häftigt men välfungerande tempo. Här måste man verkligen hänga med i svängarna – och det är i högsta grad avsiktligt.

Kungens liv slutade i missbruk, ensamhet och tragedi – men 45 år senare lever hans musikaliska arv fortfarande i bästa välmåga. Vi hade önskat att Luhrmann gick lite mer bakom fasaden, och på djupet, på den enigmatiska personen, men det får vi ha tillgodo i en eventuell TV-serie om världens första/största rockstjärna.

Luhrmanns version av Elvis liv och leverne hyllar stjärnan och den underbara musiken, samtidigt som den inte skyr de mörkare sidorna och hans inre demoner. 5 häftiga stjärnor!

PS! Efter Elvis tragiska död sade en annan rockstjärna, Bruce Springsteen, så här:

Everything starts and ends with Elvis. He wrote the book. (…) There have been a lotta tough guys. There have been pretenders. And there have been contenders. But there is only one king.

I remember later, when a friend of mine called to tell me that he’d died, it was so hard to understand how somebody whose music came in and took away so many people’s loneliness and gave so many people a reason and a sense of the possibilities of living could have, in the end, died so tragically.

Elvis hade streamingpremiär på HBO Max 2 september.