Recension: Elemental

Det är få filmer vi ser fram emot mer än Pixar-filmerna från Disney-koncernen. Den tekniska kvaliteten ligger i en helt annan liga än någon annan i branschen, och dessutom lyckas de (oftast) med den svåra kombinationen att underhålla både de yngsta och de äldsta i familjen.

Sedan den första långfilmen, Toy Story 1995, har Pixar-studion bländat oss med överlägsen kvalitet i sina datoranimerade konstverk och kombinerat teknisk överlägsenhet med en bra, engagerande och själfull historia.

De har serverat oss mästerverk som Hitta Nemo, Råttatouille, WALL-E, Toy Story 3, Insidan ut, Coco och Soul. De är alla filmer som underhåller hela familjen och som har så många lager och en djupare historia, att både de små och familjens lite äldre garde får mycket glädje.

I juni var det premiär för den senaste filmen, Elemental, och nu har underhållningsjätten precis släppt den på Disney+.

 

Vi förflyttas omedelbart till en fascinerande, bländande vacker värld där elementen eld, jord, vatten och luft (tydligen) samexisterar. Men vad händer om elementen hade känslor och till och med började dejta varandra? Skulle inte det vara som eld och vatten?

Detta är en högst personlig berättelse, skriven och regisserad av Peter Sohn (Den goda dinosaurien). Han filosoferar om motsatser som attraherar varandra och om hur det är att vara en främmande fågel i en ny värld. I samband med tillkännagivandet av filmen berättade Sohn mer om vad som inspirerade honom:

My parents emigrated from Korea in the early 1970s and built a bustling grocery store in the Bronx. We were among many families who ventured to a new land with hopes and dreams — all of us mixing into one big salad bowl of cultures, languages and beautiful little neighborhoods. That’s what led me to ”Elemental”. I made jokes about popping carbon next to nickel, but they don’t trust one another.

I centrum av berättelsen finns Ember (Leah Lewis), som är en andra generationens invandrare efter att hennes föräldrar lämnat ”Eldslandet” och sökt lyckan i den nya världen, i storstaden Element City, där det mesta är ordna på vattenfolkets villkor.

I utkanten av staden, som i ett litet ”Chinatown”, har eldfolket samlats och där driver Embers föräldrar en liten butik som säljer mat och lagade rätter från hemlandet. Den åldrande pappans stora dröm är att Ember en dag ska ta över hans livsverk – men så träffar hon av en slump den kommunala inspektören, vattenmannen Wade (Mamoudou Athie, Archive 81) och framtiden blir plötsligt väldigt komplex.

Inte nog med att inspektionen leder till att butiken tvingas stänga, sakta men säkert faller Ember för den lite klumpiga, men ack så charmiga Wade. Ett förhållande som definitivt inte kommer att tas emot med stående ovationer av hennes föräldrar – men så var det ju den där detaljen att hennes mamma kan ”lukta till sig” kärlek.

Sohn serverar en verkligt charmig kärlekshistoria som kretsar kring de utmaningar som kulturkrockar oundvikligen för med sig. Utan tvekan drar han stora växlar på sin egen uppväxt, som främling i en storstad där hans folk mest höll sig för sig själva och inte umgicks med de infödda.

Det tveksamma närmandet, och den spirande förälskelsen, mellan Ember och Wade är hjärtevärmande och fascinerande berättad. Embers vånda inför frågan om hon ska följa sina egna drömmar eller fortsätta med föräldrarnas projekt är något som många av oss kan känna igen och skapar en gedigen dramatisk bakgrund. Berättelsen ska visserligen handla om alla grundelement, men luft och (framför allt) jord spelar små biroller i dramat som utspelar sig.

Elemental är inte särskilt subtil, och erbjuder lika mycket dolda sammanhang och lager som kännetecknar merparten av Pixars filmer. Humorn, och många av de rappa replikerna, är också av den lite enklare sorten. Manuset borde ha fått ett par genomgångar till, dialogen borde ha stramats upp lite och ett par scener borde ha klippts bort, samtidigt som karaktärerna hade tjänat på lite mer kött på benen.

På det tekniska planet är inte Elemental sämre än andra Pixar-filmer, men de har medvetet valt att göra den extra färgsprakande, smått futuristisk och lite ”plastig”. Det ska aldrig råda någon tvekan om att vi befinner oss i en fantasivärld.

Trots detta sugs vi in i drömvärlden, speciellt i ett par bländande vackra undervattensscener och den avslutande katastrofscenen. Sättet de har löst utmaningen att ge animerat liv åt grundelementen är så lekfullt, fantasifullt och roligt att vi tar av oss hatten i storögd, skrattande beundran.

Elemental har blivit en film som kommer att gå hem hos alla husets generationer, där de minsta kommer att skratta åt de fåniga kommentarerna och underfundiga birollerna medan vi ”lite äldre” kommer att hitta kopplingar till våra egna liv och verkliga utmaningar som finns mitt i vårt eget samhälle och vår egen tid.

Du vinner dock inget pris om du kan gissa hur historien slutar. Elemental är inte lika originell som vi har börjat förvänta oss av Pixar, å andra sidan har de satt en nästan ouppnåeligt hög standard. 4 solida stjärnor.

Filmen hade sin streamingpremiär på Disney+ den 13 september.