Recension: Echoes

”Från skaparna av 13 Reasons Why!” försöker Netflix locka oss med för att vi ska titta på när Michelle Monaghan spelar mot sig själv (!) i den nya thrillern Echoes.

Men tyvärr är Echoes varken lika nyskapande, spännande eller originell som dramaserien den refererar till. Inte ens en Michelle Monaghan i sedvanligt god form kan rädda detta intrikat långsökta kaos.

 

I miniserien får vi lära känna de två enäggstvillingarna Gina (Monaghan) och Leni (Monaghan) som har vuxit upp i den idylliska, lantliga sydstatsstaden Mount Echo. Trots att Gina fann lyckan i det dekadenta livet i LA, medan Leni stannade kvar i den lugna hemstaden, tillsammans med hunky stallpojken Jack, har de hållit extremt nära kontakt under hela livet, med dagliga videosamtal. Sedan, helt plötsligt, försvinner Leni. Gina tar genast det första flyget från LAX för att hitta sin syster och tvillingsjäl – men vad döljer sig egentligen bakom det oförklarliga försvinnandet?

Serieskaparen och manusförfattaren Vanessa Gazy har tagit en ytterst fascinerande handling, med två nära sammansvetsade systrar som har varit hemlighetsfulla och skyddat varandra hela livet, och blandat detta med traditionella motsättningar mellan stads- och lantliv – samt kryddat med mörka hemligheter och familjekonflikter från det förflutna. Men någonstans på vägen, i ett försök att vara så intrikat och ”originell” som möjligt, har hon tappat tråden.

Karaktärerna, och tittarna, snurras in i en allt mer långsökt, konstruerad och osannolik handling – där det verkar viktigare att överraska publiken än att behålla ett uns av trovärdighet.

Persongalleriet är genomgående stereotypt, karikerat och transparent. En bit in i serien säger den färgstarka och aningen snabbkäftade sheriffen Floss (Karen Robinson): ”Vad tar du mig för? En svart, enfaldig lantis av en småstadssheriff?” Och ja, det är faktiskt precis så manusförfattarna har valt att gestalta henne. Lite godmodig, lättlurad och med tunnelseende, och någon som älskar att gräva i privatlivet.

Nya vändningar och oväntade dispyter kastas mot oss snabbare än vi kan säga ”y’all”, och det mystiska försvinnandet, som elegant borde skalas upp som en mogen lök, känns bara mer och mer konstruerat. Manuset skulle definitivt ha behövt ett par genomgångar till innan inspelningen påbörjades.

Michelle Monaghan gör dock ingen besviken, hon skildrar – med ett skälmskt och förförande leende – de ständiga förvandlingarna mellan systrarnas två personligheter med bravur. Synd bara att hon inte har fått ett mer potent och intelligent manus att jobba med. För längst in i detta koncept finns faktiskt en riktigt fängslande handling. 3 svaga stjärnor.

Recensionen baseras på alla sju avsnitt av serien, som går att streama på Netflix nu.