Recension: Dopesick

Disney+ fortsätter sin trend med kvalitetsserier för en lite mer vuxen publik.

Nu har ringräven Michael Keaton (som producent och huvudrollsinnehavare) gett sig på den sanna historien om den otroliga, djupt chockerande drogepidemin som har tagit livet av hundratusentals amerikaner.

Mot slutet av 1990-talet exploderade opioidanvändningen i USA. Opioider är en vanlig term för (narkotika-)preparat som kan binda till sig opioidreceptorer, bland annat i det centrala nervsystemet där de har en smärtstillande effekt.

 

Miniserien är baserad på den bästsäljande boken Dopesick: Dealers, Doctors, and the Drug Company That Addicted America (2018), av Beth Macy, och manuset är skrivet av Danny Strong. Barry Levinson (Rain Man) står för regin.

I nära samarbete med de största läkemedelsjättarna skrev amerikanska läkare ut opioidtabletter på recept, som godis, för smärtlindring.

För det första skrevs det ut recept till många fler människor än vad som egentligen behövde det, och för det andra var pillren extremt mycket mer beroendeframkallande än vad som hävdades.

Läkaren som skrev ut flest recept fick störst bonus – och den enorma skandalen var ett faktum!

Glöm dödssiffrorna för Covid-19, uppskattningsvis har otroliga 700 000 amerikaner dött av opioidöverdoser sedan 1999 – bara under 2020 var dödssiffran svindlande 80 000!

Dopesick tar med tittarna till drogepidemins epicentrum (i Middletown, Ohio, fyrdubblades antalet överdos-dödsfall från 2000 till 2015!), till läkemedelsjättarnas styrelsemöten och narkotikapolisens jakt på syndarna.

I den lilla småstaden i Virginia är den empatiske Samuel Finnix (Keaton) läkaren som känner alla sina patienter personligen. Han hälsar på alla, är ständigt på hembesök och bryr sig genuint om invånarna eftersom många av dem har fysisk krävande jobb i kolgruvorna.

När han blir kontaktad av den gemytlige läkemedelssäljaren Cutler (Will Poulter) försöker han behålla saklig skepsis när han presenteras för det nya mirakelläkemedlet Oxycontin (från Purdue Pharma), som kan bota alla former av smärta och som färre än 1 % blir beroende av. Och om man inte blir av med smärtan är det bara att öka dosen!

Efter att ha provat pillren, bland annat på unga Betsy som har skadat ryggen i gruvan, låter han sig övertalas om medicinens förträfflighet. Och så börjar snöbollen rulla.

Michael Stuhlbarg har fått rollen som den fullständigt cyniska hjärnan bakom drogepidemin, en person som bara har ett enda mål: högsta möjliga vinst för sig själv och sitt familjeföretag. Men när dödsfallen på grund av överdoser börjar hopa sig får Purdue både DEA, med Bridget Meyer (Rosario Dawson), och FBI, med Rick Mountcastle (Peter Sarsgaard), i hasorna.

Disney har producerat en chockerande berättelse om en händelse som är allmänt känd, men förmodligen inte omfattningen och uselheten. Bland annat fick mannen i amerikanska motsvarigheten till Socialstyrelsenden, som gjorde ett särskilt godkännande för drogen, ett toppjobb på Purdue två år senare. Och storleken på arbetet som lades ner för att mörka alltihop är skakande.

Rent dramaturgiskt får handlingen liv genom att växla mellan tidsepoker och den långsamma eskaleringen av en förutsägbar katastrof. Ibland har berättelsen en tendens att bli lite för teknisk och torr, men för det mesta balanseras det väl avvägt genom att behålla fokus på den genomsnittlige amerikanen som drabbades så hårt av epidemin.

Keaton är sedvanligt bra som läkaren med ett samvete och ett besvärligt privatliv, däremot balanserar karaktären på gränsen till vara väl naiv och godtrogen. Peter Sarsgaard är FBI-agenten med ett brinnande engagemang och en tydlig agenda, som inte tänker låta ”Big Pharma” komma undan. Den juridiska dimensionen kryddar handlingen.

Mest intressant i persongalleriet är Betsy (Kaitlyn Dever), en rakt igenom arketypisk amerikan som är uppvuxen med gudfruktiga föräldrar och drömmer om ett bättre liv än generationen före henne. Hon ägnar dagarna åt att slita i stadens kolgruva, samtidigt som hon planerar ett annat liv med sin flickvän. Hon måste med alla medel hålla sitt kontroversiella dubbelliv dolt för sina ärkekonservativa föräldrar.

Det vilar nästan en rysarkänsla över Dopesick, men det är inga spöken eller monster vi utsätts för, bara mänsklig cynism och en girighet som satts i system, där högt uppsatta personer gång efter gång låter bli att stoppa katastrofen.

Serien skulle ha tjänat på en stramare struktur, med färre (onödiga) tidshopp, och Levinson & co borde ha tagit ett par extra rundor med saxen och klippt bort dödpunkter. Vissa stereotypa/endimensionella karaktärer kunde också med fördel ha gjorts mer komplexa, manusförfattarna har gjort det lite väl enkelt för sig.

Sammantaget en väldigt bra mardröm från verkligheten. En av årets mest upprörande serier – rekommenderas! 5 svaga stjärnor.

Recensionen är baserad på de första 3 (av 8) avsnitten. Dopesick kan streamas från Disney+ från och med den 12 november.