Recension: Döden på Nilen

I 1973 års version av Agatha Christie-klassikern Döden på Nilen (Death on the Nile) var det Peter Ustinov och Lois Chiles som porträtterade den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot och den stenrika societetsdamen Linnet Ridgeway som mötte sitt olyckliga öde ombord på ett lyxfartyg på exotiska Nilen. Legendariska Mia Farrow hade rollen som filmens femme fatale, Jacqueline De Bellefort.

Det är nu fem år sedan Shakespeare-regissören Kenneth Branagh släppte sin första remake av en Christie-klassiker, Mordet på Orientexpressen. Ett lite blandat nöje, som trots sitt imponerande visuella uttryck inte riktigt höll måttet på grund av en lite tunn historia och alldeles för omfattande, långsökt persongalleri. Men med Döden på Nilen har Branagh gjort inget mindre än en helt fulländad Christie-klassiker.

Klassisk deckare i mellankrigstiden

Historien är i princip densamma som tidigare, vi befinner oss fortfarande i mellankrigstiden. Handlingen kretsar kring den extravaganta – och synnerligen förmögna – societetskvinnan Linnet Ridgeway (Gal Gadot), som är väninna till en unga och vackra Jacqueline De Bellefort (heta Emma Mackey från Sex Education).

Jaqueline är förlovad med hingsten Simon Doyle (Armie Hammer), men han faller pladask för Linnet. Bara veckor senare har paret gift sig och ger sig ut på en lyxig smekmånad i äventyrliga Egypten.

Enda smolket i glädjebägaren är att Jacqueline har en tröttsam förmåga att dyka mitt upp under festligheterna, vilket så att säga förstör den goda stämningen. Nygifta herr och fru Doyle anlitar Poirot (Kenneth Branagh) för att tala förnuft med Jacqueline och, om det behövs, skydda dem från stalkern.

Situationen eskalerar så mycket att paret Doyle hyr en lyxbåt för att ta dem, och det brokiga gänget bröllopsgäster, nerför Nilen för att komma undan en allt mer påflugen Jacqueline – sedan börjar de oförklarliga morden.

Deckardrottningen

Ärkebrittiska Agatha Christie är en av de mest sålda författarna genom tiderna och publicerade imponerande 66 kriminalromaner under sin karriär. Förutom den snusförnuftiga Miss Marple är hennes mest kända karaktär den egocentriske, självgode och fåfänge mästerhjärnan Hercule Poirot.

Christies kriminalromaner kännetecknas av (tillsynes) olösliga mordmysterier, som avslöjas lager för lager och där man (i efterhand) kan se hur hon har planterat små ledtrådar och hintar. Definitivt inte olikt sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes.

Det vilar definitivt något förlegat, nästan anakronistiskt, över Agatha Christies kriminalhistorier, med långsökta intriger, ”finurliga” knorrar och schablonartade karaktärer. Lyckligtvis är Döden på Nilen mindre teatraliskt än Mordet på Orientexpressen, men detta är ändå en ärkeklassisk deckare som somliga antagligen kommer att tycka är för långsam och överdriven.

Karaktärerna fattar ofta alldeles för långsökta och märkliga beslut, bara för att mysteriet ska ”gå ihop”.

Visuellt slående

Scenografin är storslagen och fängslande, naturligtvis med god hjälp av det episka och historiskt unika landskapet, men också de välgjorda kostymerna, den överdådiga lyxbåten, koloriten som är precis på kornet och de svängiga bluesrytmerna bidrar till en härlig filmupplevelse.

Fotografen tar oss med på en resa tillbaka till en svunnen tid, med många panoramavyer av den storslagna naturen och världens underverk, men också intima närbilder av huvudpersonerna och en elegant känsla av spänning, filmad genom båtens många blyglasfönster.

Kenneth Branagh själv, som står för både regi och huvudroll, är en mycket bättre och mer trovärdig Poirot än mannen som spelade honom 24 år i rad (1989–2013), David Suchet. Branagh spelar honom med pondus och bravur, stundtals pompös, distingerad och distanserad, men samtidigt komplex och sårbar.

Den kvinnliga ensemblen leds av Gal ”Wonder Woman” Gadot, men det är Emma Mackey som blåser oss av banan i en kvinnlig roll som osar sensualitet, lust, beslutsamhet och försmädlig osäkerhet. Men hur castingfolket tänkte när de gav komikern Russell Brand rollen som Linnets ex kan vi inte begripa. Här känns han som en fisk på torra land när han försöker ge den karikerade karaktären trovärdigt liv.

Remake som står på egna ben

Allting utspelas i klassisk Christie-stil, på gott och ont. Men trots att grundberättelsen, huvudpersonerna och epoken har behållits så lyckas Branagh blåsa nytt och fräscht liv i berättelsen.

Vi får också se en mer mänsklig Poirot än någonsin tidigare, som avslöjar delar av hans inre liv och en charmig, tveksam osäkerhet – och bakgrunden till den enorma mustaschen.

Nyinspelningen av Döden på Nilen kommer att tilltala både fans av traditionell Agatha Christie och filmfantaster som uppskattar en bra deckarkväll. Detta historiska kriminaldrama kommer att underhålla – och ibland förbluffa – men tack vare briljanta skådespelare samt ett otroligt fängslande musikspår. Branagh får mer än gärna fortsätta ”modernisera” Christies klassiker! 5 stjärnor.

Mordet på Nilen har biopremiär den 11:e februari och släpps på Disney+ 30 mars.