Recension: Den osannolika mördaren

Nästan 36 år har gått sedan invånare i hela världen, framför allt i Sverige och Norden, vaknade till den chockerande nyheten att statsminister Olof Palme hade blivit skjuten och dödad i korsningen Sveavägen/Tunnelvägen, Stockholm.

Efter en polisskandal av nästan gränslösa proportioner kom den svenska åklagarmyndigheten inte förrän hösten 2020 fram till att det med största sannolikhet var den så kallade ”Skandiamannen”, Stig Engström, som ensam låg bakom mordet.

 

Netflix-serien är baserad på boken Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme, av den grävande journalisten Thomas Pettersson (2018).

Serien är kontroversiell på flera plan, främst för att polisen inte entydigt har bevisat att Engström (Robert Gustafsson) låg bakom mordet (han är den mest sannolika av de misstänkta), men också för att han som medvetet pekas ut som mördaren avled redan 2000. Dessutom är serien ett regelrätt karaktärsmord på Engström, Hans Holmér och Lisbeth Palme.

Trots etiska gråzoner är det en mycket fascinerande serie som de serieskaparna Niklas Rockström och Wilhelm Behrman (Kalifat) har producerat, även om den inte lika nagelbitande spännande hela tiden.

Vi får följa den lätt introverte, socialt tafatte reklamgrafikern Engström i hans smått tragiska privatliv, till jobbet på försäkringsjätten Skandia. Hela serien är en ändlös rad bevis på att han måste vara mördaren – men det som både författaren till boken och polisen misslyckas med är att ge Engström ett trovärdigt motiv.

Den smårunde Engström var en person som hade svårt för relationer i privatlivet, blev förlöjligad av så kallade ”vänner”, drack för mycket (även på kontoret) och hade problem med raseriutbrott. Han var aktiv i lokalpolitiken för Moderaterna och hyste en solklar motvilja mot den kontroversielle Olof Palme.

Själv hävdade han envist att han kom till brottsplatsen direkt efter att Palme blev skjuten och att han till och med försökte rädda honom med mun-mot-mun-metoden. Vilket ingen annan har kunnat bekräfta – snarare tvärtom. Fascinerande nog var det Engström själv, mediehungrig som han var, som gav sig in i fallet. Det målas upp en bild av en uppenbar narcissist som ville framstå som mycket viktigare än han var.

Otroligt nog kallades han inte till förhör som vittne, trots flera tidningsintervjuer som placerade honom på platsen, förrän flera veckor efter mordet. Åklagarmyndigheten, med Hans Holmér (Mikael Persbrandt) i spetsen, hade fått ett tunnelseende, med sikte på en storslagen internationell konspiration. Ovanpå alltihop dansade de efter Lisbeth Palmes pipa och följde hennes märkliga infall.

Serien målar upp en bild av en inkompetent polis, som uppenbarligen inte var beredd på ett fall av sådana dimensioner, och/eller inte hade rutiner för det. Intern maktkamp och prestige förstörde utredningen och både PKK och Christer Petterson blev kritiska villospår. Man kan hävda att detta var i en tid när polisen i Norden fortfarande levde lite i oskuldens tid, med en helt annan kriminalitet än vi har 2021.

Som ett tidsdokument över en svunnen tid är serien intressant, även bilden som målas upp av Engström som socialt avvikande och (potentiell) mördare är fängslande.

Alla tidshoppen fram och tillbaka är ett välbekant berättargrepp, men inte lika lyckat här eftersom det känns onödigt rörigt rent dramaturgiskt. Dessutom hade vi velat att man skruvat upp tempot och spänningsnivån en smula – gjort jakten lite mer intensiv. Den osannolika mördaren har en tendens att berätta historien för oss i stället för att dramatisera den.

 

Komikern Robert Gustafsson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) briljerar som den komplexa, något patetiska karaktären som virrar runt i sin egen personlighet. Bakom allt smink tappar han tyvärr lite av mimiken, men det kan vi leva med. Mikael Persbrandt måste ha studerat Hans Holmér med lupp, för han gör honom helt på pricken, både gesterna, gångstilen och tonfallet.

En historiskt sett mycket viktig serie om ett av världens mest mytomspunna mordmysterier, och allting hände här hemma i vår närhet. Den tillför dock inte mycket nytt, och om detta är hela sanningen är inte lätt att veta – men gedigen underhållning har Netflix lyckats åstadkomma av det otroliga fallet. 4 stjärnor.