Recension: Damsel

Lägligt nog med internationell premiär på självaste kvinnodagen har Netflix återskapat den största stjärnan från Stranger Things, Millie Bobby Brown, som en eldfängd actionhjältinna. Och trots ett klyschigt och patosfyllt manus har Damsel blivit en mycket underhållande actionfilm av riktig guilty pleasure-sort.

Det har gått nästan åtta år sedan fenomenet Stranger Things kom som en publikraket från Netflix, där det från början var de fyra nördiga, rollspelande barnen som stod i centrum. Sedan Brown fick en alltmer större roll i 1980-talsnostalgiserien har hon knuffat de fyra i bakgrunden.

Brown har också etablerat sig som en mer än kapabel – och mångsidig – skådespelerska i filmer som Enola Holmes och Godzilla. I Juan C. Fresnadillos charmiga genrelek med konventionella sagor och äventyrsaction etableras Brown som en häftig actionhjältinna, i klass med Sigourney Weavers ikoniska Ripley (Aliens).

 

Allt börjar som ett lättsamt Disney-äventyr i ett land långt, långt borta, som utspelar sig under en medeltida epok. Vi introduceras för den aristokratiska familjen Bayford, ledd av änklingen Lord Bayford (Ray Winstone, Black Widow) med sin nya fru (Angela Bassett) och två döttrar – äldsta dottern, den stolta och lite trotsiga Elodie (Brown), och yngre systern, den superbedårande Floria.

Familjen bor i ett kargt område långt upp i norr, med tomma sädeslager och svältande undersåtar. Så när ett sändebud från den frodiga södern erbjuder en brudvals och allt guld som tänkas kan är det inte svårt att övertala pater familias att gifta bort Elodie. Men som vi vet från otaliga sagor är inte allt guld som glimmar …

Kungariket i söder lever sedan århundraden i en förbannad allians där unga prinsessor ständigt måste offras till dalens eldsprutande drake – tyvärr är Elodie dömd att bli en av många i en lång, lång rad av offer. Kungaparet, som leds av mater familias, en infam Robin Wright (som är långt ifrån en lika graciös höghet som hon spelade i Bleka dödens minut), tycks inta ha några betänkligheter om saken.

Men viljestarka Elodie tänker minsann inte ge sig utan kamp – och hon behöver bannemej ingen prins i skinande rustning på en vit häst för att rädda henne! Hon är verkligen ingen vanlig jungfru i nöd.

Damsel är en oförställd, lekfull actionrulle som inte försöker låtsas att den är något annat än vad den är: ren och skär underhållning, som bäst konsumeras med en hink popcorn och några kalla öl – och trots ett ibland lite tamt manus och en något förutsägbar handling så levererar Brown & Co verkligen varorna på det planet.

Filmen är välgjord, bitvis mycket underhållande, har bra skådespelare, framför allt Brown och Wright, och bubblar över av lekfullhet, motvilja mot stereotyper och en lyckad blandning av genrer. Den försöker sig till och med på en lite djupare mening, med tvångsäktenskap och exploatering av kvinnor, men stannar vid att bara tassa lite runt ämnet. Och det är lika bra, för här ska vi sitta som klistrade i soffan, med skräckblandad förtjusning.

När Elodie kastar av sig tiaran, sliter av sig sidenklänningen, klipper håret och hamrar in sitt svärd i gruvgångarna så vet man att det är dags för action i Rambo-stil – fast i en moderniserad (i ordets positiva bemärkelse) och kvinnlig, rockig version. 4 genomstabila stjärnor till vår nya actionhjältinna. Se den med ett brett leende på läpparna!