Disney/Pixar gör det igen: tänjer på gränserna för vad som är möjligt att förmedla med en animerad film – Coco är animeringshistoria!

I samma veva som USA:s president skäller ut mexikaner i allmänhet och anklagar dem för att vara ligister, knarklangare och våldtäktsmän, kommer Disney/Pixar med en vacker och spektakulär hyllning till landets kultur, folk och musik.

Familjekonflikt

I en liten mexikansk by möter vi pojken Miguel (Anthony Gonzalez). Miguel kommer från en stolt familj som har byggt upp ett familjeföretag i skobranschen under flera generationer. Enda smolket i glädjebägaren är att all form av musik är totalförbjuden i familjen. Varför? För att Miguels gammelfarmor övergavs av sin man när han försökte göra musikalisk karriär. Ett djupt sår i familjen som aldrig har läkt. Problemet är bara att det enda Miguel vill göra är att spela på sin gitarr …

Hans skrumpna russin till farmor, Coco, är den enda som (knappt) minns sin musikaliska pappa, men hon håller på att bli helt dement. När den årliga högtiden De dödas dag närmar sig vill Miguel att uppträda på byns torg, men familjen förbjuder honom att ens prata med byns musiker, än mindre att så mycket som röra vid en gitarr. Föga anar de att han på vinden har ett litet ”tempel” för att hedra Mexikos avlidne smörsångare, Ernesto de la Cruz (Benjamin Bratt). När hans hemlighet avslöjas, och hans farmor slår sönder gitarren, rymmer Miguel och vräker ur sig att han inte vill vara en del av familjen längre.

Vuxna teman

Som så ofta med Disney/Pixars filmer riktar de sig till en mycket bredare publik än allätande tioåringar. Visst kommer Coco att locka fram förtjusning och leenden hos de minsta, men det finns också en uppsjö av referenser och dialog de inte kommer att förstå.

Manusförfattarna (Lee Unkrich, Jason Katz) ska ha all möjlig ära för att de lyckas skriva något som tilltalar både de minsta och oss som är lite till åren. Temat är ibland makabert, utan att vara hemskt. Alla de mångfasetterade skeletten i Dödsriket har klara mänskliga drag och är propert klädda, så att man efter ett tag glömmer att man tittar på en film full av skelett/döda människor.

Miguel ställs också inför vuxna, moraliska val, där det enklaste är att lova något och sedan bryta löftet. Vilket han snabbt inser får dramatiska konsekvenser. Hans resa hem från Dödsriket bjuder på många strapatser, färgstarka äventyr och musikaliska avbrott. Den bakomliggande moralen är värdet av familj och av att göra det rätta. Miguel kommer till Dödsriket som ett barn men reser tillbaka som en ung vuxen.

Djupt emotionell

I grund och botten handlar Coco om familjevärderingar, att ta hand om varandra, inte glömma och att hedra familjen. Där finns också den eviga konflikten mellan den vuxna och den yngre generationen om vad man ska ägna sitt liv åt. Miguels familj vill att han ska arbeta i det stabila familjeföretaget (för så har man gjort i generationer), men han vill ut på vägarna och spela sin livsbejakande musik.

Den röda tråden i Coco är att den är full av värme, blandat med precis lagom dos befriande humor.

Filmskaparna förmedlar alla dessa känslor på ett föredömligt sätt, utan antydan till moralism eller pekfingermentalitet – möjligtvis bortsett från en stark motvilja mot ytlig fåfänga.

Sättet som Miguels hjälpande hand, Héctor (Gael Garcia Bernal), skrivs in i filmen – han kommer från ingenstans som en smått irriterande biroll men växer som person och blir en allt viktigare karaktär – är inget annat än subtil filmkonst. Miguel misstänker först att han är en bluffmakare som bara tänker på sig själv och som är beredd att säga och göra vad som helst för att komma över bron till de levande. Sakta men säkert stiger, nästan omärkligt, Hector i kurs hos både Miguel och tittarna.

Färgexplosion i detalj

Den fina historien är en av Cocos kvaliteter, men lika imponerade är vi av den fantasifulla och tekniskt briljanta animeringen!

Scenerna i Dödsriket är rena rama färgexplosioner, med en detaljrikedom som får publiken att tappa andan. Från gamla skelett-mostrar till sagoväsen och guldfärgade blad, animeringen är av en annan värld – och flera divisioner bättre andra animationsbolag som Dreamworks och Sony. Att titta på Coco på en liten skärm är nästan kriminellt!

Till och med människorna börjar se skrämmande realistiska ut, det är nästan så att vi glömmer att Miguel ”bara” är en animerad person, inte av kött och blod.

Summa summarum: Coco tar plats i den (långa) raden av animerade klassiker från Disney/Pixar. En film du kommer att skratta och gråta åt och som gör att du känner dig varm om hjärtat när eftertexterna kommer. Redan en klassiker, och definitivt en av tidernas vackraste filmer. 6 stjärnor.

Tekniskt fulländad

De spektakulära färgerna och filmens unika detaljrikedom kommer fram utmärkt på Blu-ray-utgåvan (Coco släpps tyvärr inte i 4K här i Norden). Kristallklar bild, ett otroligt djup, naturliga texturer och färger som sprakar. I Coco är svart svart, utan antydan till grått. Så optimal bildkvalitet som det bara är möjligt att klämma ut ur BD-formatet. Ljudspåret (DTS 7.1) har ett nästan perfekt mixat surroundspår med mängder djup och otroligt tydlig dialog där den komplexa ljudbilden aldrig grötar ihop sig.

Det omfattande bonusmaterialet innehåller bland annat ett insiktsfullt och fascinerande kommentatorsspår, utelämnade scener, trailers och hela tolv 12 minidokumentärer om allt från musiken och castingen till bakgrundsmaterial från Mexiko.