Recension: Citadel: Diana

För ett par år sedan spelade Hugh Grant huvudrollen i en mer än duglig thrillerserie, The Undoing, där hans poshe karaktär anklagades för att ha mördat sin unga älskarinna.

Serien (med Susanne Bier som regissör) fick fina tittarsiffror och solida recensioner, men det var framför allt en karaktär stack ut: älskarinnan, gåtfullt porträtterad av italienska Matilda De Angelis.

Efter detta har den eldiga kvinnan från Bologna imponerat i TV-serier som Leonardo och Lagen enligt Lidia Poët – men nu har 29-åringen nästan fått en alldeles egen serie som den über-erfarna spionen Diana i Citadel: Diana.

 

Seriens skapare, bröderna Russo, ligger bakom globala filmsuccéer som Du, jag och Dupree och en oändlig rad superhjältefilmer, inklusive tidernas kassasuccé Avengers: Endgame.

Förra året flyttade de från Disney/Marvel till Prime Video och fick där i uppdrag att skapa ett eget litet serieuniversum kring mytomspunna Citadel. Säsong 1 av antologiserien hade Richard Madden (Game of Thrones) i huvudrollen som en lätt förvirrad superspion.

Säsong 2 (Citadel – Honey Bunny) utspelas i Indien, med nya skådespelare, och släpps den 7 november i år, men redan nu kan du se spinoff-serien Diana. Bröderna Russo är exekutiva producenter, medan serieskapare är Gina Gardini och regissören är Arnaldo Catinari (Suburra).

Vad får man om man tar en rejäl dos Mission: Imposible, kryddar med lite Jason Bourne och James Bond och till sist lägger till en skvätt Kingsman? Jo, Citadel.

Det superhemliga spionsyndikatet Citadel är närmast en ideell spionorganisation som sedan bildandet för mer än 100 år sedan varit fristående från stater och intresseorganisationer. Ett gäng solidariska do-gooders som bara vill mänsklighetens bästa och som har varit en bidragande faktor i alla större händelser, från Berlinmurens fall till Kubakrisen och Jaltakonferensen.

Den första säsongen kulminerade i att brottssyndikatet Manticore praktiskt taget utplånade hela spionorganisationen.

När vi möter Citadel-spionen Diana (De Angelis) har vi förflyttat oss till Milano, ett par år in i framtiden (2030).

Där har Diana sin framgångsrika karriär (täckmanteln är finansanalytiker), i en stad som delvis ligger i ruiner efter Manticores härjningar. Citadel är nere för räkning, men lever fortfarande. Diana arbetar som mullvad i Manticore och får i uppdrag att stoppa en vapenaffär mellan den franska och tyska underrättelsetjänsten. Hon kommer över ett superhemligt, nyutvecklat vapen som kan ta full digital kontroll över världen.

Det ljusskygga gänget som drar i trådarna är den kolossalt rika familjen Zani, som har hamnat i onåd hos de andra Manticore-avdelningarna i Europa. De har tydligen betett sig lite för ”hårdhänt”.

Den vapenproducerande maffiafamiljen styrs med järnhand av pater familias, Ettore Zani (Maurizio Lombardi, Ripley). Hans något mer ideologiske son Edo (Lorenzo Cervasio) trånar efter både sin fars gunst och makten över familjeföretaget. I Diana finner han en omaka allierad.

Lite för ofta känns det som om vi befinner oss i en AI-skapad värld, fast inte lika påfallande som i originalserien. Karaktärerna är – även om många av dem är alltför stereotypa – mer mänskliga och intressanta, det gäller inte minst Diana och hennes syster.

Båda har stora ärr i själen efter att brutalt ha förlorat sina föräldrar i en ytterst misstänkt flygkrasch. Sedan dess har Diana jagat sanningen, men nu har hon förlikat sig med det faktum att den förmodligen aldrig kommer att avslöjas. När hon träffar familjen Zani avslöjar hon olycksbådande hemligheter som gör att hon får upp spåret efter sina föräldrars mördare …

De datoranimerade effekterna är inte lika påtagliga som i Citadel och själva berättelsen är mer jordnära och trovärdig. Inte minst med hjälp av den gåtfulla De Angelis som har ett exceptionellt uttrycksfullt ansikte och en unik närvaro i varje scen – som hon elegant dominerar.

Lombardi är fantastisk som den iskalle, uttryckslöse vapenmogulen. Hans karaktär balanserar på gränsen till karikatyr, men är en person som vi fascineras av och som uppenbarligen har flera dimensioner. Hans problematiska förhållande till sin försmådde son löper som en röd tråd genom handlingen och skapar härlig friktion och spänning.

Actionscenerna är oklanderliga och De Angelis sparkar ifrån sig minst lika bra som Scarlett Johansson (Black Widow, Lucy) och Kate Beckinsale (Jolt). Helt enkelt medryckande popcorn-kul att titta på!

Serien skiljer sig från alla massproducerade actionfilmer och -serier genom att ge oss en lockande bakgrundshistoria med riktiga människor som har något att förlora. Vi hoppas verkligen att detta inte stannar vid en miniserie utan att bröderna Russo får grönt ljus av Jeff Bezos att göra en uppföljare.

Pressen har tyvärr inte fått tillgång till fler än de två första avsnitten, så ett totalbetyg för hela säsongen är svårt att dela ut – men utifrån det vi har sett hittills så är 4 stabila stjärnor definitivt inom räckhåll.

Citadel: Diana har global premiär på Prime Video den 10 oktober, då släpps alla sex avsnitt.