Recension: Cinderella

En av Walt Disneys mest älskade klassiker – och arketypiska prinsessa-räddas-av-prins-berättelse – Askungen, har filmatiserats i flera versioner. Senast i ett visuellt festfyrverkeri à la Kenneth Branagh, med Lily James som jungfru i nöd. Årets version, signerad Kay Cannon, befinner sig i en helt annan kategori.

Prime Videos nytolkning har Camila Cabello i huvudrollen som Ella (eller Cinderella) i en ”moderniserad” musikalversion av klassikern. Visst behandlas hon fortfarande illa av styvmor, jobbar och sliter hela dagarna och tillbringar kvällarna i ensamhet nere i källaren – där hon bara har sina musvänner att prata med.

 

Men Ella är inte alls någon jungfru i nöd, hon drömmer inte om att en prins ska komma och rädda henne, utan planerar att stå på egna ben genom att starta ett entreprenörsföretag som modedesigner.

Den kubanska sångerskan (som slog igenom i tjejgruppen Fifth Harmony) har en duglig musikalröst, men har tyvärr en tendens att låta lite gnällig à la Mariah Carey. Hon har däremot en närvaro och charm som passar den framåtstormande Askungen perfekt.

Den bortskämda Drömprinsen (Nicolas Galitzine), som egentligen inte vill bli kung, har en progressiv feministsyster – som bara längtar efter att främja kvinnors rättigheter och modernisera kungariket med liberala reformer. Tyvärr (?) hålls hon tillbaka av den oerhört konservativa kungen (Pierce Brosnan).

Om man bara har följt med en smula i den pågående kränknings-/vet-bäst-debatten som handlar om att kvinnors plats i samhället ska betonas, alla sexuella läggningar och raser ska få sin rättmätiga plats/upprättelse, så kan man bocka för nästan alla de politiskt korrekta rutorna i Cannons manus. Men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra, för här görs det med så mycket glimten i ögat och så lite självgodhet att det blir mer befriande roligt än påträngande korrekt.

Cinderella anno 2021 går hela vägen – och det svänger verkligen om (de flesta) sångnumren, där de största musikaliska höjdpunkterna är Queen, Madonna och kungens hip-hoppare. De som ansvarat för kostymer kan bara ha fått en instruktion och det är att allt är tillåtet, ju mer skrikiga färgexplosioner desto bättre. Och visst ser filmen inbjudande läcker ut, toppad av snyggt koreograferade sångnummer.

Det skämtas om kvinnors klädval, som att högklackade skor är en mardröm att gå i, pompösa homosexuella, förstockade patriarker och missförstådda/gammalmodiga drömmar om att en stark man ska rädda kvinnor i nöd. Allt eskalerar på gränsen till det outhärdliga när mörkhyade Billy Porter, i drag-kostym (!), porträtterar Den goda fen – längre bort från Verna Feltons drömlika, dygdiga fe går väl inte att komma?

Handlingen kan inte kallas överraskande och persongalleriet är i överkant stereotypt och endimensionellt. Specialeffekterna är inte heller av högsta klass.

Skamlöst fräck, överdriven och som ett fyrverkeri håller Cinderella & Co för 4 stjärnor. Men personer som inte tål musikaler är härmed varnade!

Filmen kan strömmas på Prime Video den 3 september.