Recension: Candy Cane Lane

Det vore en överdrift att säga att Eddie ”Snuten i Hollywood” Murphy har haft en gnistrande karriär det senaste årtiondet. Raden av mediokra, tretton-på-dussinet-komedier verkar oändlig.

När julsäsongen så sakta börjar närma sig gör han ännu ett försök att återuppliva sin karriär, i Prime Videos Candy Cane Lane. Men blir det ett traditionellt före jul-nöje med Murphy, eller blir det meningslöst, generiskt glitter & stjärnglans?

 

Manuset är skrivet av Kelly Younger, som tydligen har hämtat inspiration från sin egen barndoms jular i Candy Cane Lane i El Segundo, Kalifornien. Vi anar också vissa likheter med julklassikern Ett päron till farsa firar jul (den bästa julfilmen genom tiderna). Men i Murphys film är hela konceptet baserat på den 250 år gamla brittiska julsången The Twelve Days of Christmas. Så redan från början har filmen ett ”handikapp” i de nordiska länderna, eftersom detta är en julsång som inte hörs särskilt ofta här hemma.

Det som gav oss en gnutta hopp om projektet var att Candy Cane Lane återförenar regissören Reginald Hudlin, Murphy och producenten Brian Grazer för första gången sedan Boomerang (1992) – och den var inte alls någon dålig komedi.

Vi kastas rakt in i en hektisk tid före jul i soliga Kalifornien, där familjerna i förortsidyllen Candy Cane Lane återigen tävlar om att ha de snyggaste, häftigaste och mest överdrivet extravaganta juldekorationerna på sina hus och i sina trädgårdar. I år finns det en extra bonus eftersom den lokala TV-stationen har lovat 100 000 dollar till det mest imponerande julhuset.

Och eftersom ärke-familjefadern Chris Carver (Murphy) precis har blivit av med jobbet så skulle vinstpengarna verkligen komma till nytta och skapa den bästa familjejulen någonsin.

Chris har en förkärlek för traditionella juldekorationer, helst snidade i trä, till skillnad från sin mer töntiga granne som föredrar uppblåsbara tomtar och renar. Så när han besöker den udda julbutiken ”Kringle” går hans kreditkort varmt – och när han skriver under köpet har han åtagit sig en dans med tomtedjävulen Pepper (Jillian Bell).

När Pepper väl har kopplat greppet om familjen Carver släpper hon lös alla julprydnader från The Twelve Days of Christmas som terroriserar gatan, familjen och staden och till slut hotar att förvandla Chris till en julfigur i porslin. Och nej, du får inte 10 poäng om du gissar hur det slutar …

Det är lätt att såga den här filmen. Handlingen är väldigt förutsägbar, persongalleriet är proppfullt av stereotypa karikatyrer, dialogen är i bästa fall småtöntig och plump och annars helt hopplös. Till exempel har alla Carvers barn namn som förknippas med julsånger – utan att de ens vet om det …

Å andra sidan försöker Candy Cane aldrig låtsas vara något annat än vad den är: en mysig, ”simpel” familje-julfilm som ska bocka av alla ”juliga” kriterier. Och ur den synvinkeln är Murphys julmys faktiskt inte helt hopplöst. Trots brist på snö och en förutsägbar handling vilar det något julmysigt och charmigt traditionellt över Candy Cane Lane. Ett slags harmlöst guilty pleasure, som nog mest tilltalar de minsta i familjen – men de ska ju också ha något att titta på till jul.

Vi lägger Grinchen i oss åt sidan och belönar (med viss tvekan) Murphy & Co med 3, högst medelmåttiga, julstjärnor.

Filmen har global streamingpremiär på Prime Video den 1 december. Ho, ho, ho. God jul!