Recension: Bridgerton, säsong 2

Att ett kostymdrama skulle bli en av Netflix största framgångar genom tiderna (hittills har bara Squid Game haft fler tittare) var ganska oväntat. Netflix lyckades med något väldigt oväntat med Bridgerton – plötsligt var kostymdrama (!) populärt, modernt, coolt och hippt även hos unga.

Som en lyckad blandning av a Dynastin, Askungen, Farliga förbindelser och Downton Abbey, och med en touch av Fifty Shades of Grey, blev Bridgerton en megasuccé när den släpptes under mellandagarna 2020.

Societetens spel med pengar och känslor

Intrigerna i den förmögna London-borgarklassen 1813 bygger på Julia Quinns roman. I centrum står den förmögna familjen Bridgerton, som består av en änka med sju(!) barn och lever i ett samhällsskikt som är överdrivet fokuserat på prestige, status, sociala förbindelser och rangordning.

I fokus för den härligt fåfänga och vulgärt överdådiga första säsongen stod den äldsta dottern, den snusförnuftiga och smått naiva Daphne (Phoebe Dynevor) som efter mycket fram och tillbaka så småningom fann sin stora kärlek i hertig Simon Basset (Regé-Jean Page) – och red in i solnedgången.

Daphne återvänder i andra säsongen, men bara i en mindre biroll, desto större uppståndelse väcker förmodligen det faktum att Bassett tycks ha försvunnit helt från jordens yta.

Kurtiserandets hänsynslösa konst

För Anthony Bridgerton (Jonathan Bailey) slutade säsong 1 med ett bittert slut på hans olämpliga förhållande med operasångerskan Siena.

Vi får följa Anthonys sökande efter den svårfunna kärleken – eller mer korrekt: jakten på ett dugligt hustruämne. Själva Kärleken står nog inte högst upp på äldste sonens lista …

Anthony kämpar med förväntningarna som familjeöverhuvud, tyngs av ansvaret och plågas av längtan efter sin avlidne far – en chockerande död som fortfarande håller honom vaken på nätterna. Han vill göra sitt allra bästa för att göra ”det rätta” för familjen och måste ha en bra hustru för den stolta släkten ska leva vidare.

Som en ivrig matchmaker och orubblig upprätthållare av societeten hittar vi den förtjusande Lady Danbury (Adjoa Andoh i diabolisk högform). När fru Sharma, Kate (Simone Ashley) och hennes yngre syster Edwina (Charithra Chandran) anländer till London, från exil i Indien, tar hon familjen under sina vingar och introducerar dem för den excentriska drottningen.

Familjen Sharmas mål att återställa familjens något skamfilade rykte och att hitta en aristokrat som passande make till Edwina. Projektet drivs av den ambitiösa och smarta Kate. När sedan drottningen (Golda Rosheuvel) nominerar Edwina till kurtiseringssäsongens ”diamant” är allt dukat för Anthony.

Tyvärr har Kate hört hans milt sagt förlegade kvinnosyn och gör sitt yttersta för att sätta käppar i hjulen för honom.

Mindre sex, mer känslor

I andra säsongen får vi mer pompa, ståt och bröst i den brittiska societeten, men vi tränger också djupare in i karaktärerna, deras motiv och trauman.

Anthony som tyngs av sina familjeplikter, bekymmerslösa syskon och sin fars traumatiska död. Hans brors dröm om att leva på sin konst. Marina Thompsons tragiska konvenansäktenskap. Familjen Featheringtons tragikomiska konkurs, och inte minst Sharmafamiljens brokiga bakgrund.

Minst lika avgörande som relationen mellan Daphne och Simon var i första säsongen blir Anthonys komplicerade romantisering av Kate kärnan i säsong 2. Det är uppenbart att hennes syster är det rätta valet, hon är trots allt drottningens diamant och han är stadens mest eftertraktade ungkarl – men det står snabbt klart att det är när Kate är i närheten som hans hjärta börjar slå på allvar.

De bildsköna unga människorna tycks inte kunna stå ut med varandra, men alla som har ögon att se med kan bevittna den eskalerande attraktionen och det gryende erotiska begäret. När bi-scenen inträffar når serien sin sexuella höjdpunkt, utan att en enda bröstvårta har synts till!

Säsongens riktiga diamant

Bridgerton har ett stort persongalleri, men få får glänsa i rampljuset. Jonathan Bailey är lite för polerad, tam och tråkig, långt ifrån den flirtiga casanovan som Page var förra säsongen. Han växer visserligen lite med rollen – men det är Ashley som är säsongens glänsande diamant.

Simone Ashely är som skapt för rollen! Förnuftig, ansvarsfull, frisinnad, stolt, envis och självständig – men också djupt romantisk – får hon fram Kates komplexitet. Ashely har hittills gjort sig mest känd för sin roll som bitch i Sex Education, i Bridgerton är hon definitivt ett fynd som oslipad diamant och kommer garanterat att få ett välförtjänt lyft i karriären.

Av säsongens birollerer är det ännu en gång friska Eloise Bridgerton (Claudia Jessie) som är den mest intressanta. Hon fnyser åt hela den pompösa och konstlade kurtiseringen, föraktar dygdiga klänningar och vill inte få ekonomiskt underhåll av en man. En spirande feminist alltså, som får en mer framträdande plats den här säsongen men utan att det känns påfluget eller krystat politiskt korrekt.

Säsongens största svaghet är att den fortsätter att pressa den torra citronen om den ”mystiska” skvallerkrönikören ”Lady Whistledown”. Efter att hon (för oss tittare) avslöjades förra säsongen är hennes aktiviteter ganska ointressanta och på gränsen till irriterande.

Bridgerton: En bländande vacker serie

Rent produktionstekniskt ligger inte Bridgerton efter extravaganta The Crown och måste ha en kostymbudget på samma nivå som Imelda Marcos – samt blomsterkostnader som BNP för ett medelstort land i tredje världen. Ibland är allt överflöd av volanger, puffärmar, smycken och blommor så intensivt färgsprakande att man börjar famla efter solglasögonen – men det klär serien och är verkligen välgjort.

Foto och klippning är utmärkt, men dramaturgin får sig en liten törn i tredje akten. Om man hade minskat ner säsongen till åtta avsnitt hade serien känts ännu mer viril.

Serien fortsätter, och expanderar, sin skamlöst sköna färgblindhet. Fullständigt befriande och historiskt inkorrekt är inte alls ras något tema över huvud taget. Detta förklaras av att kung George III (”den galne”) gifte sig med en svart kvinna och därmed ”avlägsnade” rasismen från samhället. Ett vågat och originellt grepp som ger kostymdrama-genren en extra dimension.

Bridgerton är ett uppenbart sockersött publikfrieri, men försöker inte heller låtsas vara något annat. Handlingen är definitivt inte djup eller särskilt komplex och kan lätt avfärdas som ”hopplöst romantisk”, men den har på ett föredömligt sätt förnyat en förstockad genre och bjuder på förträfflig underhållning. Och med Simone Ashleys subtila skådespeleri lyfts serien flera snäpp. 5 stjärnor.

Recensionen bygger på samtliga tio avsnitt av säsong 2, som har världspremiär på Netflix den 25:e mars.