Recension: Bosch: Legacy, säsong 2

Sedan den sansade och extremt rättrådige polisutredaren Hieronymus ”Harry” Bosch från LAPD:s Hollywood-avdelning lagt den blå uniformen på hyllan och blivit privatdetektiv, lanserade Prime Video den ”nya” serien Bosch: Legacy.

Vi sätter ”nya” inom citattecken eftersom Bosch: Legacy är en ren fortsättning på Bosch. Mellan 2014 och 2021 kom det sju säsonger av Bosch, baserade på Michael Connellys kriminalromaner. Författaren ska ha sålt imponerande +75 miljoner (!) exemplar av deckarböckerna och är exekutiv producent för TV-serien.

Förra säsongen slutade med lite av en cliffhanger, när vi fick bevittna den brutala kidnappningen av Boschs dotter Maddie (Madison Lintz). Den andra säsongen tar oss direkt in i kärnan av det stora dramat.

 

Boschs personliga levnadsregel och arbetsetik har genomsyrats av mantrat ”Everybody counts, or nobody counts”, men när det är hans eget kött och blod som är i fara tvingas hans före detta partner Edgar (Jamie Hector) erkänna att den närmaste familjen faktiskt räknas lite mer än alla andra – något som en nedbruten, desillusionerad och desperat Bosch måste hålla med om.

Om han som polisutredare var ökänd för att arbeta i lagens gråzoner så var det en barnlek jämfört med hur långt han är villig att tänja på lagen nu. Maddie måste hittas – till varje pris.

Det mesta av handlingen i säsong 2 är hämtad från Connellys The Crossing (2015), men på välbekant manér blandar serien fall från flera böcker och tidsperioder. Och efter en synnerligen intensiv och klaustrofobisk inledning på säsongen saktar tempot ner och får fokus på mer traditionella mordmysterier och gamla spöken.

Serieskaparen Eric E. Overmyer har mycket på hjärtat den här gången, vi rusar nästan från fall till fall i en säsong som består av tio avsnitt. Tempot gör att de komplexa fallen alltför ofta löses lite för snabbt och enkelt. Det finns inte alltid tid för det mödosamma utredningsarbete som har kännetecknat Bosch-serien. Pusselbitarna faller på plats lite för lätt.

Dessutom är det en stor fördel om man har sett förra säsongen innan man ser den här, för när Bosch och Chandler får FBI i hälarna är det gammal skåpmat från föregående säsong som riskerar att komma ikapp dem.

Återigen har den lätt cyniska advokaten Honey Chandler (Mimi Rogers) fått en större roll i serien, tillsammans måste de hålla FBI på avstånd samtidigt som de försöker rentvå sin klient från påstådda mord. Och tro det eller ej men Bosch börjar faktiskt tro att han är oskyldig.

Trots sexförbrytare, mördare, korruption och den ryska maffian är det det återkommande temat familj, familjerelationer och den komplexa far-dotter-relationen som är den röda tråden i säsongen. Och här får unga Maddie verkligen chansen att ta sig ur skuggan av sin far och stå på egna ben – något som hennes manlige far Harry tveksamt inser och motvilligt erkänner. Lintz har verkligen vuxit med, och in i, rollen som sin fars dotter.

Ojämförlige Titus Welliver är fortfarande seriens starkaste kort, som krigsveteranen som förvandlats till en ökänd arbetsnarkoman, alltid på jakt efter rättvisa och på offrens sida. I den andra säsongen kan rollen utvecklas och vi får se nya sidor av den jazzälskande privatdetektiven, sidor som passar karaktären och gör honom mänskligare. Faktum är att vi inte kan föreställa oss serien med någon annan i huvudrollen.

Musikspåret är häftigare, klippningen snabbare och handlingen mer actionpackad än i Bosch-serien. Men rebooten och ”uppfräschningen” av serien har verkligen inte skett på bekostnad av dess traditionella (i positiv bemärkelse) kvaliteter.

Man kan säga mycket gott om Bosch-serierna och om det är klassiska deckare du är ute efter så är serien fortfarande en av genrens bästa. Trots vissa skönhetsfel och narrativa förenklingar är Bosch: Legacy gedigen, smart och underhållande krim – kompletterad av suveräna skådespelare. 4 starka stjärnor.

Recensionen är baserad på de första 5 (av 10) avsnitten. Streamingpremiären var den 20 oktober.