Recension: Bosch: Legacy, säsong 1

Michael Connelly kan skratta hela vägen till banken! Med över 74 miljoner (!) sålda böcker är han en av de mest sålda författarna genom tiderna, och hans inkomst från TV-serien får nog att anses som en droppe i havet.

Den tidigare kriminaljournalisten har skrivit totalt 24 böcker om den lite trotsiga, mycket traditionella, mordutredaren Hieronymus ”Harry” Bosch från Hollywood-avdelningen av LAPD. En krigsveteran och ökänd arbetsnarkoman, som överger familjelivet för att lösa sitt senaste mordfall, ständigt i luven på internutredarna för att verka i lagens gråzoner, men alltid outtröttligt på offrens sida.

Men efter sju säsonger av TV-serien kastade Bosch in handduken och sa upp sig. Det var alltså obönhörligt över för polismannen – eller var det så?

 

I Bosch: Legacy ”återuppstår” Harry Bosch (Titus Welliver), men den här gången som en oberoende privatdetektiv. Bosch-familjen har dock inte helt lämnat LAPD. Nu har dottern Maddie (Madison Lintz) börjat som rekryt inom polisen och gått i sin fars stora fotspår.

Man kan komma med många lovord om Bosch-serien. Är det klassisk kriminalfiktion där man tar dig tid att bygga upp historien du ute efter, är serien bland de bästa i genren. Men efter sju säsonger började det bli lite repetitivt och den trampade på i sina egna fotspår. I den nya serien befrias Bosch från de ”kedjor” som LAPD-polisen höll honom i, han utökar repertoaren och både karaktären och handlingen blomstrar.

Huvudhandlingen är baserad på romanen The Wrong Side of Goodbye (2016), men utspelas i nutid.  Tidslinjemässigt befinner vi oss ett år efter slutet av Bosch, säsong 7. Harry arbetar solo som privatdetektiv, men åtar sig samtidigt att hjälpa stjärnadvokaten Honey Chandler (Mimi Rogers), som i denna serie har fått en mycket mer framträdande roll än i Bosch-serien.

Seriens skapare tar upp tråden från Bosch, och parhästarna lägger all sin tyngd och prestige på att få den sliskiga miljonären Carl Rodgers (som bland annat låg bakom mordet på Chandler) bakom galler. Samtidigt får Bosch ett uppdrag som han lägger all sin personliga yrkesstolthet och känsloliv i. En multimiljardär är döende, men innan han kastar in handduken vill han att Bosch (om möjligt) hittar hans ungdomskärlek och en eventuell rättmätig arvinge. En kamp om klockan börjar, och dessutom finns det många inflytelserika män som inte vill att en arvinge ska hittas.

Musikspåret är häftigare, klippningen snabbare och handlingen mer actionmässigt än i Bosch-serien. Samtidigt ser Titus Welliver faktiskt mer solbränd och viril ut än på länge, som om han har fått en liten vitamininjektion. Med det sagt har seriens ”uppfräschning” inte skett på bekostnad av dess solida kvaliteter.

Welliver förblir ett fynd i rollen som Bosch, den självförbrännande utredaren som sätter sin heder på att rättvisa ska skipas, och att alla liv spelar roll, och är seriens starkaste kort. När han i Bosch: Legacy återupplever sina personliga trauman från sin faderslösa barndom passar det både serien och karaktären bra.

Vi är glada att kunna konstatera att Madison Lintz på allvar har vuxit med och in i rollen som hans dotter. Hon gör några väl schablonmässiga val som rekryt, men har blivit en betydligt mer spännande rollfigur.

Några av bispåren bär tyvärr kännetecknen av brittiskt överklassdrama, där rollfigurernas handlingar framstår som karikatyrmässiga och långsökta; men som helhet är Bosch: Legacy fortfarande en hederlig och djupsinnig deckare av den gamla skolan. Perfekt för att slå ihjäl (!) några regniga sommarkvällar. 5 stjärnor.

Recensionen är baserad på alla avsnitt av säsong 1, som nu kan strömmas på Prime Video.