Recension: Blonde

Producent Brad Pitt och regissör Andrew Dominik ger oss den osmyckade historien om glamourmodellen och filmstjärnan Marilyn Monroe. Det chockerande manuset är skrivet av Dominik, som i sin tur har baserat det på romanen av Joyce C. Oates.

Och just nu rasar debatten (bland Netflix-tittarna och kritikerna) om huruvida Dominiks kontroversiella film om ikonen Marilyn Monroes brokiga liv är ett övergrepp på hennes arv, eller om filmen skildrar övergrepp som faktiskt begicks mot sexbomben under hennes livstid (1926-1962).

Även om Marylin Monroe (Ana de Armas) inte var den första superberömda pinup-modellen, så tronar blondinen (som egentligen var brunett) definitivt som den största av dem alla – även i dag där hon slåss om tabloidernas spaltutrymme mot jättar som Kate Upton, Emily Ratajkowski och Kim Kardashian.

 

60 år efter hennes tragiska (och mytomspunna) död kommer Netflix och Dominik (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, Killing Them Softly) med en film som är rena rama bomben och som tar med publiken bakom den glamorösa fasaden, de vita klänningarna, de förföriska sångerna, topless-bilderna och Hollywood-filmerna som var Marilyn Monroe (vars födelsenamn var Norma Jeane Mortenson, med en norsk pappa).

Innan man eventuellt sågar filmen, och hemfaller åt kränkningshysterin, bör man ha i bakhuvudet att Joyce C. Oates har skrivit en fiktiv roman baserad på fröken Monroes liv – och så träffande själv säger om filmen på Twitter:

I think it was/is a brilliant work of cinematic art obviously not for everyone. surprising that in a post#MeToo era the stark exposure of sexual predation in Hollywood has been interpreted as ”exploitation.” surely Andrew Dominik meant to tell Norma Jeane’s story sincerely.

Nyckelordet här är nog ”inte för alla”, för det är en ganska så stark film som Dominik & Co serverar

Unga Norma Jeane föddes i drömmarnas stad LA, men tillbringade merparten av sin barndom långt från neonljusen längs röda mattorna i Hollywood-distriktet. Hon växte delvis upp i foster- och barnhem – och ingick sitt första äktenskap redan som sextonåring. En psykotiskt våldsam mamma och en pappa som rymde innan hon fyllde ett plågade henne under hela hennes turbulenta liv.

I mitten av 1940-talet träffade hon en fotograf som övertalade henne att ta ett par pinup-bilder, sedan gick det i expressfart mot filmstjärnestatus i Hollywood, via sexig sångerska till kändisstjärnhimlen (och slutligen till presidentens säng).

Blonde skildrar denna brutala resa ur en naiv ung kvinnas perspektiv, omgiven av pengastarka, maktsugna och kåta män som tar varje chans att utnyttja henne. Och Monroe lät sig utnyttjas.

Ungefär 70 år före #MeToo blev ett begrepp framstår Marilyn Monroe i filmen som det främsta offret för just vad Harvey Weinstein och hans likasinnade i dag måste försvara sig mot i domstolarna.

Eldiga Ana de Armas (No Time to Die, Knives Out) är ett fynd i rollen som den osäkra, naiva och smått koketta Monroe. Hon kastas ut i en berg-och-dalbana utan motstycke, där hon ”äts upp” av sina chefer, producenter, ”vänner”, media och fans. Alla vill ha en bit av den förföriska blondinen och sola sig i hennes glans, utan hänsyn till henne välmående.

de Armas får fram karaktärens komplexitet, återskapar legendens gester och mimik och blottar hennes sårbarhet och oförställda skam på ett föredömligt och trovärdigt sätt. Ofta svårt och ibland smärtsamt att se, men verkligen förföriskt.

I en serie drömlika sekvenser tas vi med in i de mörkaste hörnen av Monroes vardagliga mardrömmar. Hon lever ett närmast schizofrent liv där hon desperat försöker skilja på privatpersonen Norma Jeane och karaktären Marilyn Monroe. En djupt tragisk, och samtidigt förtjusande fascinerande, scen visar den brutalt deprimerade Norma Jeane, som efter lite smink och upp-piffning plötsligt dyker upp som Marilyn – och det tillgjorda kändisleendet uppenbarar sig.

Oates och Dominik ger oss definitivt ett relativt ensidigt, och subjektivt, porträtt av hennes elände – och det finns flera dignitärer som inte presenteras på ett särskilt smickrande sätt – inklusive basebollslegenden Joe DiMaggio och USA:s 35:e president, John F. Kennedy.

Dominik ägnar väl mycket tid åt Monroes (påstådda) aborter och missfall. Historiker tvistar om huruvida de faktiskt hände eller inte, men det är ett obestridligt faktum att de mäktiga Hollywood-studiorna vid den här tiden pressade på hårt för att stjärnskådespelerskorna skulle göra abort om de hamnade i olycka.

Liksom med Dominiks Jesse James framstår filmfotografen (Chayse Irvin) som en av de viktigaste premissleverantörerna i Blonde. Han suger oss fast i ögonblicken när han zoomar in på de förtvivlade ansiktena, blottar deras innersta tankar och ständigt hittar innovativa, kreativa kameravinklar. Dominik växlar hela tiden mellan olika skärmformat och mellan färg och svartvitt för att framhäva scenernas handling. Ett grepp som fungerar utmärkt.

Som Oates så eklatant säger är det här verkligen inte en film som passar alla. Vissa känsliga själar kan nog tycka att det är stötande med vulgariteter och (Gud förbjude!) uttalade obsceniteter emellanåt, medan andra kommer att tycka att den svärtar ner filmstjärnans goda namn och rykte. Hur det än är med den saken så är det ett faktum att Andrew Dominik har regisserat en förbaskat gnistrande film, om en superstjärnas (ibland) tragiska liv, som man definitivt inte kan vara likgiltig för.

Precis som i Baz Luhrmanns Elvis får vi bevittna vad det brutala rampljuset, och giriga själar, kan göra med en ovetande artist som plötsligt kastas ut på djupt vatten. Mardrömmen som följde är en fascinerande men dyster resa. Där ingen hade en tanke på att kasta ut en livboj till popkulturikonen Marilyn Monroe.

Filmen hade med fördel kunnat klippas ner 15–20 minuter, vissa scener dras ut i onödan. Och det överdrivna fokuset på det ofödda livet gränsar så småningom till det spekulativa. Men utflykten in i den ständigt eskalerande, nedåtgående spiralen av förnedring som var fröken Monroes liv belönas utan tvekan med 5 brutala stjärnor.