Recension: Black Widow

Det har varit en svår och framför allt utdragen födsel för Marvels kvinnliga superhjälte i hennes första ”egna” film.

Corona-försening

Den ursprungliga biopremiären för Black Widow var planerad till 1 maj förra året. Men den första, väldigt efterlängtade Marvel-filmen med den kvinnliga sovjetiska superspionen (som senare blev en amerikansk Avenger) i huvudrollen blev ett av de första offren för corona-pandemin. Gång på gång valde Disney att skjuta upp biopremiären och ryktena om en lansering direkt på egna strömningstjänsten Disney+ blev allt starkare under hela hösten/vintern.

Allt slutade i en kompromiss, från och med fredag ​​(9 juli) kan du äntligen se Scarlett Johansson kick ass på bio eller Disney+ (med så kallad ”Premier Access”).

Den riktigt stora frågan man ställer sig efter att ha sett den här påkostade Marvel-filmen är varför i hela friden den ryska spionen (senare avhopparen) inte har fått någon egen film för länge sedan. Vi menar, Hulken (!) har fått två fristående filmer hittills …

Hur som helst, efter nästan ett och ett halvt års biotorka kan vi med glädje konstatera att sommar-blockbustern är tillbaka med besked!

 

Brokig familjebakgrund

Filmen berättar bakgrundshistorien om en av Marvel-universumets mest gåtfulla och intressanta karaktärer. Sovjetiska Natasha Romanoff (Johansson) växte upp i en småstad i Ohio (som Natalie Rushman) på 1990-talet, med falska spionpappan Alexei (David ”Stranger Things” Harbour) och spionmamman Melina (Rachel Weisz), samt den bedårande lillasystern Yelena (Florence Pugh).

Med andra ord en bakgrundshistoria som har tydliga likheter med den förträffliga spionserien The Americans.

Första gången vi träffade på denna eldiga och akrobatiska spion var 2010, i Iron-Man 2. För övrigt en ganska så dålig film, men med en Scarlett Johansson som gjorde sin entré i Marvel-universumet och gjorde ett outplånligt första intryck i sin superhjältetrikå.

Cyniskt spionprogram

Det är Black Widows relation till sin milt sagt dysfunktionella kärnfamilj som står i centrum för händelserna. Ett förhållande (och delvis brist på detsamma) som säkert har format henne som person och som hårtslående, och resursstark, Avenger.

Natasha var, tillsammans med sin syster, ursprungligen en del av ett statligt styrt spionprogram där unga, lovande flickor kidnappades eller köptes av kommunistregimen för att sedan hjärntvättas kemiskt till att bli statens lydiga robotar och nickedockor – så kallade ”änkor”.

20 år senare får en av ”änkorna” tag i motgiftet som kan frigöra det hjärntvättade sinnet och på så sätt blir Yelena befriad från spionprogrammet.

Nu behöver hon hjälp av sin något mer berömda storasyster (som för närvarande befinner sig i Norge) för att besegra syndikatet som drivs av den ärkecyniske Dreykov (Ray Winston) – och då hinner det förflutna ikapp fröken Romanoff.

Halsbrytande spionaction

Det är definitivt inte bara en slump att Natasha sitter i sin slitna husvagn i vildmarken utanför en oansenlig norsk by och tittar på Moonraker på rese-TV:n. James Bond-serien har definitivt inspirerat handlingen.

Jac Schaeffer och hennes team av manusförfattare hart också dragit växlar på filmer som Mission: Impossible, Terminator, biljakter i klass med Fast & Furious och närstridsscener som hämtade från Bourne-franchisen. Vi får till och med se en handyman Mason (O-T Fagbenle) som filmens svar på självaste Q.

Som en kvinnlig Bond och Ethan Hunt reser Natasha jorden runt och slåss mot cyborgar, flyr undan dödspatruller, genomför en spektakulär fängelserymning och allting kulminerar, naturligtvis, med att hon står face-to-face med sin nemesis.

Cate Shortland (regissör) har full kontroll på handlingen, det stora karaktärsgalleriet, parallellhandlingarna och de många actionscenerna.

Filmens rytm och dramaturgi balanserar sömlöst från mellanmänskligt drama till adrenalinpumpande action-bonanza, där Marvel & Co kör på alla cylindrar, på samma gång som specialeffekt-teamet presterar den alla yppersta actionakrobatiken som går att hitta.

Torr humor

Med det sagt så är det glädjande att konstatera att den befriande självironin fortfarande är högst närvarande mellan alla de spektakulära actionscenerna i Marvel-filmerna!

Det välbekanta gnabbandet, spänningen och de tysta anklagelserna mellan familjemedlemmarna är både charmiga och eleganta andningspauser i den packade actionberättelsen. Framför allt har systrarna en sarkastisk ton med snärt och sting.

Det görs en stor och härligt underhållande poäng av att ironisera om den ständigt återkommande sexiga stridsställningen som nästan har blivit Black Widows varumärke.

En del av dialogen mellan systrarna verkar dock en smula konstlad och alltför konstruerad.

Black Widow har inte lika mycket socialrealism som Marvel-serien The Falcon and the Winter Soldier, men handlingen har ändå en röd tråd som fokuserar på kvinnors rättigheter och kvinnokampen –utan att det känns övertydligt eller konstrat påfluget.

Natashas progressiva och lite rappkäftade lillasyster försöker inte dölja vem hon slåss för, medan Dreykov framställs som rena rama sexistiska kvinnohataren.

Står på egna ben

Med filmer som Lost in Translation, Flicka med pärlörhänge, Match Point och A Marriage Story har den dansk-ättade Johansson etablerat sig som en av vår tids främsta karaktärsskådespelare.

Johansson gör en fenomenal insats som övertygande actionhjältinna, men på samma gång kan hon visa mänskliga känslor.

Att David Harbour hade komisk timing visste vi, men här stjäl han med vinnande självironi och brist på självinsikt de flesta scener han är med i. Weisz blir förvånansvärt anonym och Winston är lätt igenkännligt creepy. Florence Pugh är nog filmens största överraskningselement. Hon har en stor Hollywood-framtid framför sig.

Ursprungshistorien om Black Widow är visserligen en parallellhandling i Marvel-sagan, men ändå en film som står stabilt på egna ben. Shortland serverar en nästan perfekt underhållningsmix av action, spänning, känslomässiga familjeutmaningar och skön, lättsam komik – och bevisar återigen Marvel-universumets mångsidiga överlägsenhet mot ”ärkefienden” DC Comics.

Vi hade velat ha en lite mer originell handling, men det är en bagatell när vi blir så kolossalt underhållna.

Filmen är den första i ”Fas 4” av Marvels universum, och vi gör mer än gärna ännu en djupdykning i Romanoffs plågade psyke, här finns definitivt material för fler eleganta spionthrillers kryddade med förträfflig action.

Black Widow är faktiskt precis det recept som doktorn borde skriva ut till oss alla efter ett och ett halvt år i corona-mörker. 5 superstabila stjärnor till Johansson & Co!

PS! Missa för all del inte den sista scenen efter eftertexterna. Vi kan avslöja så mycket som att den torra Valentina Allegra de Fontaine (Julia Louis-Dreyfus) är tillbaka …

OBS! Om du inte har (minst) en 75-tums TV hemma så se Black Widow på bio! Den här filmen kräver en STOR skärm. Och (helst) ett bra ljudsystem.

Här hittar du för övrigt en lista över alla våra recensioner av Marvel-filmer.