Recension: Björnstad, säsong 1

Nu när allt fler aktörer slåss om tittarnas strömningspengar satsar flera av de ledande tjänsterna på mer lokalt innehåll för att locka till sig abonnenter. Netflix har släppt Störst av allt, The Rain och Ragnarok, medan HBO har kommit med Gösta och Beforeigners.

I sin tredje nordiska TV-serie baserar HBO manuset på en roman från 2016 av Fredrik Backman. Handlingen är både aktuell och intressant, men tyvärr har serien blivit en slapp och oinspirerande historia. Faktiskt mer irriterande än fängslande.

https://youtu.be/zy0RFQQti6U

Vi befinner oss definitivt i Norrland! Till en sliten avfolkningshotad småstad, som på alla sätt mest påminner om en stad mitt i de djupa skogarna från Sovjetunionens tid på 1980-talet, återvänder stadens stora son från framgångar utomlands.

Peter Andersson (Ulf Stenberg) har spelat NHL-hockey i Kanada i flera år, nu tar han med sig tonårsbarnen och frun hem till sin barndomsstad. Med sig i bagaget bär de på en familjetragedi, en händelse som har sopats under mattan.

Handlingen påminner i viss grad om The Way Back, där stadens stora hjälte återvänder hem för att rädda stadens förlorade idrottslag, fast Stenberg är inte lika törstig som Ben Affleck. Och medan Affleck fick i uppdrag att rädda ett misslyckat basketlag finns det bara en sport som gäller i Björnstad: HOCKEY!

Peter anställs för att träna A-laget, men inser snabbt att det är bortom all räddning, så han åtar sig i stället att träna juniorlaget och blir snabbt framgångsrik. Men sedan blir hans dotter våldtagen.

Björnstad behandlar en ytterst aktuell problematik med ungdomars festkultur, gråzoner om samtycke, naiva vuxna, sexuella övergrepp och inte minst efterföljande ”övergrepp” på sociala medier. Men serien misslyckas både när det gäller trovärdiga karaktärer och dramaturgi.

Det är helt okej att man har bestämt sig för att miljön ska gå i smutsiga, brungrå färger – för att verkligen betona hur dödstrist staden och tillvaron i detta ödsliga, frusna småstadshelvete är – men husen, inredningen, kläderna och frisyrerna ser märkligt nog ut som om de varit oförändrade sedan 1975. Trots att handlingen utspelas i nutid.

Det är också väldigt märkligt att NHL-spelaren (som säkert har tjänat två miljoner i månaden) bor i en gammal och förfallen kåk.

Allt detta kan sättas upp på kontot för medvetna, konstnärliga val för att förstärka/underbygga historien, desto värre är att flera av huvudpersonerna är så karikerade och orealistiska att vi blir irriterade.

Pappan till den unga hockeytalangen Kevin är en rakt igenom osympatisk psykopat-skitstövel av rang. Garanterat också ett medvetet val från författarens sida, men vi köper faktiskt inte en så fullständigt onyanserad person. Flera av karaktärernas beslut är obefogade och helt osannolika. Manuset är genomgående svartvitt och allt annat än subtilt, och flera av parallellhandlingarna blir just sådana – bihistorier som varken har sammanhang eller logik.

Då är det bättre ställt med ungdomarna, som får ut mycket av en ganska så platt dialog, men inte ens de lyckas lyfta dramat nämnvärt så att vi orkar engagera oss i dem och deras öden – det narrativa blir för konstruerat, onyanserat och långsökt.

Om du är die hard-hockeyfan kommer du antagligen att få viss glädje av Björnstad – för här ägnas mycket skärmtid åt rena ishockeymatcher. Välkoreograferade och spännande duster på isen, i en stad där hockey är det enda som invånarna andas och lever för – resten av handlingen är tyvärr långtifrån lika fascinerande.

Björnstad är en serie som du elegant kan hoppa över med gott samvete. 3 svaga, ytterst medelmåttiga stjärnor.