Recension: Beverly Hills Cop: Axel F

Vem hade väl trott att vi skulle få återse Eddie Murphy i den ikoniska rollen som den egensinnige polisen Axel Foley?

Inte vi, i alla fall. Men med tanke på vågen av nostalgi och suget efter att ”återuppliva” gamla hjältar (med antingen uppföljare eller remakes) som sveper över Hollywood så är väl uppföljare till Snuten i Hollywood, trettio år efter den tredje filmen, bara naturlig.

 

Global superstjärna

Actionkomedin Beverly Hills Cop (1984), som producerades av filmmogulen Jerry Bruckheimer, gjorde ståuppkomikern Eddie Murphy till en global filmstjärna över en natt.

Murphy var som skapt för rollen som den streetsmarta Detroit-snuten som kom till den snofsiga storstaden LA och inte direkt brydde sig om stelbenta regler och lagar – eller brydde sig särskilt mycket om vad polischeferna sa åt honom att göra.

Den första filmen drog in pengar och blev en popkulturell ikon, en uppföljare var oundviklig och kom redan 1987. En tredje film, som var en stor besvikelse, såg dagens ljus 1994. Vi hade inga större förhoppningar på att det skulle gå att väcka liv i forna tiders hjältar, men hör och häpna, även ”gamla hundar” kan överraska positivt.

I den första filmen utredde Axel Foley (Murphy) mordet på en barndomsvän, vilket ledde honom till Los Angeles. LA-polisen gav sedan kriminalarna John Taggart (John Ashton) och Billy Rosewood (Judge Reinhold) i uppdrag att ta hand om ”ogräset” från Detroit. Men ingen hade räknat med Foleys aningen okonventionella stil och utredningsmetoder …

Intressant att notera i sammanhanget är att huvudrollen som Axel Foley ursprungligen var tänkt för Sylvester Stallone i Martin Brests originalfilm. Det hade i så fall blivit en helt annan filmserie än den vi fick med den snabbkäftade Eddie Murphy.

Geriatrisk avdelning?

I den fjärde filmen, generöst finansierad av Netflix djupa fickor, är det återigen Jerry Bruckheimer som producerar och han har fått med sig alla som (fortfarande) kan krypa och gå från originalgänget. Paul Reiser, Judge Reinhold, John Ashton och Bronson Pinchot upprepar alla sina roller. Och det måste sägas, det är inte alla som ser lika unga och virila ut som Murphy – gudarna vet vad han dricker för att hålla sig så ung!

Till en början kommer vi på oss själva med att tänka att vi tittar på ”Amerikas geriatriska polisstyrka” och hur förvånansvärt många av dem som fortfarande är i tjänst. Men om man kan bortse från den konstigheten och tar på sig 1980-talsglasögonen så får man två timmar av klassisk, snygg kompiskomedi och befriande ordlekar – med Murphy i högform.

Det ska sägas att det inte är alla humorscener som fungerar lika bra, och varför vi måste se Murphy susa iväg tre gånger i fordon som hans mormor kunde ha hoppat från är obegripligt, dessutom är skurkarna arketypiska och serietidningsaktigt överdrivna.

Men kemin mellan de ursprungliga skådespelarna är fortfarande i högsta grad närvarande och humorn är anpassad till deras ålder och tid. Dessutom har manusförfattarna hittat på några intressanta nya karaktärer, framför allt Foleys dotter Jane (Taylour Paige, Ma Rainey’s Black Bottom) och hennes ex, polisen Abbott (Joseph Gordon-Levitt).

Saknar originalitet

Själva handlingen är nog filmens akilleshäl, och något vi har sett hundratals gånger förut. Stereotypa, testosteronstinna maffiagorillor som fraktar knark till LA och naturligtvis har sina kontakter i poliskåren som de generöst ”belönar” med stora högar dollar. Och nej, man vinner faktiskt inget pris för att man avslöjar att Kevin Bacon är det ruttna äpplet – det nästan lyser en stor neonskylt ovanför hans huvud med texten: ”Crook!”

Med det sagt så försöker filmen bevara stilen och formen från 1980-talet och lyckas ganska väl med det. Till och med musikspåret och den gulbruna solnedgången är rena rama nostalgitrippen. Något som förmodligen mest kommer att tilltala oss som var unga i mitten av 1980-talet, men nog också kommer att gå hem hos dagens avtrubbade streamingpublik.

Handlingen får djup genom Foleys intressanta relation till sin dotter. Hon har praktiskt taget hatat honom, flytt sin hemstad och startat en framgångsrik karriär som försvarsadvokat i Änglarnas stad – just för att frikänna skurkarna som hennes far har fångat. Hon har till och med bytt efternamn. Men när hon själv befinner sig i livsfara återvänder Axel Foley till Beverly Hills gator.

Visst är det en klyscha, men den fungerar och vi tror på kemin mellan Murphy och Paige. De spelar bra mot varandra och blir filmens kompis-duo. Och när Foley får roa sig med hennes ex i en helikopter-biljakt är vi sålda.

Gammal är äldst!

Efter förra årets mediokra julfilm, Candy Cane Lane, hade vi så smått avskrivit Murphys säregna komiska talang. Men i Beverly Hills Cop: Axel F bevisar han än en gång att gammal fortfarande är äldst. Charmen är oklanderlig, den avväpnande humorn sitter (för det mesta) och vi märker att han har tagit sig an den här filmen med entusiasm och äkta engagemang.

Detta är absolut inte en lika stor klassiker som originalfilmen, men det finns mer än tillräckligt med lekfull action, politiskt inkorrekt humor (Murphy kommer till och med undan med skämt om svarta!) och underhållande, lättsam komik för att du ska småskratta dig igenom de två timmarna. 1980-talet är definitivt tillbaka! 4 stjärnor.

Filmen har global streamingpremiär i dag (3 juli).