Recension: Beckett

Den synnerligen skickliga skådespelaren, och sonen till självaste Denzel Washington, John David Washington, har på bara ett par år byggt upp en fin karriär och CV. Med urstarka roller i filmer som BlacKkKlansman, Tenet och Malcolm & Marie har Washington säkrat sig en gyllene framtid i Hollywood.

I sin andra Netflix-film spelar han mot vår egen Oscar-vinnare, Alicia Vikander. Beckett är en mycket mindre och mer ”independent” film än monsterfilmen Tenet, men som ett slags modest hyllning till 1970-talets thrillers fungerar den fint på sina premisser.

 

Det unga amerikanska paret Beckett (Washington) och April (Vikander) är på en liten kärlekssemester i området runt Aten under våren. Tidsmässigt befinner vi oss strax efter finanskrisen, med växande misstro till regeringen, statsapparaten och de allvarliga ekonomiska restriktionerna som EU påbörjat.

Grekland står inför ett parlamentsval och starka krafter driver på för att mer radikala krafter ska ta makten. Under upptakten till valdagen kidnappas sonen till en hög politiker, och när det varnas för en stor demonstration i Aten ger sig våra amerikanska vänner upp i bergen för att undvika kaos och bråk.

Paret är inblandat i en tragisk olycka och när Beckett av misstag kommer tillbaka till platsen blir han plötsligt fritt villebråd för den lokala polisen. Han flyr hals över huvud, bara för att upptäcka att han inte kan lita på någon. Hans mål är den amerikanska ambassaden i Aten och på vägen får han hjälp av ett par lokala, radikala, aktivister – men vem kan han egentligen lita på?

Med tydliga referenser till filmer som Three Days of the Condor, Frantic och (delvis) Witness har italienske Fernando C. Filomarino regisserat en skicklig thriller, men med en handling som tyvärr har sina uppenbara svagheter.

Washington är stabil som den helt vanlige mannen i ett främmande land som befinner sig på desperat flykt och inser att han inte kan lita på något eller någon. I chock och sorg, sårad, hungrig, kall och ensam, tvingas han kämpa sig fram genom ogästvänlig natur och korrupta poliser och andra statsanställda.

Tyvärr är flera av hans beslut och många vändningar i handlingen besynnerliga och illa genomtänkta. Varför i hela världen går han till exempel runt med buntband som handbojor långt efter att han har träffat personer som kan hjälpa honom? Och de aktivister som så småningom sträcker ut en hjälpande hand verkar irriterande naiva.

Persongalleriet blir för lätt att genomskåda och dramaturgin hade med fördel kunnat skruvas upp ett par snäpp – och det hade behövts en instruktör som hade gjort slagsmålen mer trovärdiga.

Å andra sidan, i sin enkla naivitet och lite gammalmodiga stil känns Beckett mer trovärdig än många av dagens överproducerade filmer. Huvudpersonen är verkligen ingen oövervinnerlig hjälte, utan en desperat vardaglig man med uppenbara svagheter och brister. Om bara regissör Filomarino hade filat ett par omgångar på manuset, finputsat karaktärerna och spetsat till konflikterna en smula så hade detta blivit riktigt bra. 4 stjärnor.