Recension: Barracuda Queens, säsong 1

Netflix har haft stora framgångar med sina lokalproducerade nordiska serier – i synnerhet produktioner som riktar sig till ungdomssegmentet, som Störst av allt, Young Royals, The Rain, Ragnarok och Royalteen.

I dag släpper streamingjätten en ny svensk ungdomsserie som bygger på verkliga (och helt otroliga) händelser 1995.

I rikemansförorten Djursholm har de välbärgade tonårstjejerna Klara (Tindra Monsen) och Frida Rapp (Sandra S. Zuboviz), samt Lollo (Alva Bratt) och (den något mindre bemedlade) Mia (Tea Stjärne), ett tjejgäng, som kallas för det smått ilskna ”Barracuda”.

De har hängt ihop under hela uppväxten och tillbringat helgerna i föräldrarnas lyxiga sommarstuga eller på snofsiga festställen som Båstad.

Efter en helg som spårat ur en smula sitter tjejerna och är förtvivlade över en American Express-räkning på 175 000. Goda råd är dyra och när en överförfriskad Klare stjäl en lyxklocka på en fest leder den ena stölden till den andra, och problemen hopar sig.

 

När de träffar nyinflyttade Amina (Sarah Gustafsson) går tjejerna nästan bärsärkagång, tappar alla hämningar och rånar sig igenom den ena lyxvillan efter den andra. Dyra klockor, smycken, tavlor och till och med vin (och golvlampor!) hamnar i tjejernas händer. Det handlar inte längre om att betala kreditkortsskulder, utan om jakten på där kicken de får när de stjäl från sina familjers bekantskapskrets (där männen ligger med grannarnas fruar, medan flickorna smyger omkring mitt i natten).

Det är en smått fascinerande historia som serieskaparen Camilla Ahlgren har dramatiserat fram ur verklighetens ”Lidingöligan”. Tyvärr har hon fallit för det enkla valet att göra karaktärerna alltför karikerade och stereotypa. De är alla bortskämda, verklighetsfrånvända, saknar verklighetsförankring och sociala antenner.

Nihilismen råder och empatin saknas (vilket exemplifieras av Aminas förnedrande behandling av familjens filippinska hembiträde). Sönerna kör Porsche, spelar tennis och är genomgående otrevliga. Allt detta är naturligtvis medvetna val av filmteamet för att dramatisera och ”piffa upp” berättelsen.

Med det sagt så levererar tjejerna trovärdiga karaktärer av dessa något osympatiska och självförhärligande tonåringar. Vi blir inte klokare av dem under resans gång, men vi skrattar med dem och blir ständigt förvånade över deras uppenbara dumhet och hänsynslöshet. Inte en enda tanke ägnas åt morgondagen och/eller eventuella konsekvenser!

En pillerknaprande mamma med stora skygglappar, som mest bryr sig om att upprätthålla sin fasad, är ett av seriens starkaste kort. Bondbruden Izabella Scorupco spelar henne med humor, bravur och lekfull subtilitet.

Förra året serverade Netflix oss en annan svensk serie, även den baserad på en sann historia om en ärkekriminell. Clark berättade livslögnerna om den oefterhärmlige bankrånaren Clark Olofsson, som nästan blev en folkhjälte efter alla sina gentlemannarån. Bill Skarsgård var suverän i berättelsen om mannen bakom Stockholmssyndromet, i en elegant rövarhistoriestil. Starkt överdriven och ofta hysteriskt roligt.

Barracuda Queens hamnar däremot lite mellan två stolar, den kan inte riktigt bestämma sig för om den ska vara galen komedi eller ett mer seriöst kriminaldrama. Manuset försöker vara fräckt, feelgood, komiskt och problematiserande coming-of-age-drama på samma gång – och det fungerar inte lika bra hela tiden.

Dessutom är serien (trots sina tre timmar) för lång. Mittenpartiet går nästan i cirklar och upprepar sig, medan karaktärerna står stilla. Berättelsen skulle ha tjänat på att produceras som en tvåtimmars långfilm i stället för att dra ut på berättelsen i mer än drygt tre timmar. 3 okej stjärnor till en sevärd, men lättglömd och något ytlig, rövarhistoria.

Barracuda Queens har global Netflix-premiär i dag (5 juni), och recensionen baseras på hela säsongen.